GREGORIANSK SÅNG gärder för bestämda grupper av helgon efter liturgisk karaktär (t. ex. det gemensamma apostla- och evangelistofficiet, officiet för en resp, flera martyrer, för en bekännare som varit resp, ej varit påve, etc.). — Mässans formulär fördela sig på två grupper, Proprium och Ordinarium (missae): det förra omfattar sångstycken med växlande texter efter sin användning vid kyrkoårets stora högtider (de tempore) el. i helgonfester (de sanctis), det senare med likblivande texter men med olika melodialternativ alltefter tidpunkten på kyrko-året och festgraden (de s. k. festa solemnia, duplicia, simplicia m. fl.). Tidegärden omfattar följande serie gudstjänster, begynnande med vespern före festdagen och. slutande med festdagens vesper (2. vespern): vesper, com-pletorium, matutin, laudes, prim, ters, sext och non. Av dessa utgöra matutinens 3 nocturner den s. k. nattkursen (cursus nocturnus) och övriga gudstjänster dagkursen (cursus diurnus). Utom orationer och versiklar etc. av musikaliskt enkel natur utgöres det musikaliska materialet i dessa »tider» av psalmer i antifonalt utförande, responsorier i matutinen (knutna till lektioner) samt av cantica och hymner. — Mässpropriet omfattar följande moment: Introitus, Graduale, Al-leluia, Tractus, Offertorium och Commu-nio. Av dessa utföras det första och sista antifonalt, övriga responsorialt. De anti-fonala styckena beledsaga ceremonier, de andra äro självständiga liturgiska moment. Ålderdomligast äro Alleluia och Tractus, det senare en ersättning för det förra under faste-, bot- och sorgedagar. Liturgiskt mindre viktiga äro mässor di-nariets fem nr: Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Agnus Dei, vilka införlivats med mässan under olika tidpunkter och urspr. varit enkla menighetssånger. De ha emellertid genom en märklig utveckling fått en så mycket större betydelse inom den flerstämmiga musiken i form av polyfon mässa (konsertmässa). Jämförande art.: Liturgiska böcker. Musikstil. Avgörande för den greg. sångens musikaliska stil har varit, att texterna helst hämtats ur Italas el. Vulgatas övers, av Psaltaren till en prosa, vari blott den fria anordningen av »verserna» i två led (->parallellismus membrorum) vittnar om hänsyn till det hebreiska originalets poetiska form. Den ger melodiken en bågfor-mad disposition: en enkel tonfigur i versens början (initium) leder recitationen upp på tuba- (tenor-, recitations-, reperkussions-)to-nens plan, där textstavelserna syllabiskt fördelas. Gränsen mellan vershalvorna utmärkes av en ny tonfigur (mediatio) — en oproportionerligt lång 1. vershalva kunde i analogi härmed avdelas av ytterligare en melodisk »vändfigur», flexa — varefter den senare vershalvan tubamässigt reciteras vidare till den avslutande tongruppen (finalis), som leder rösten ned till initialens tonplan. Detta föredragssätt kallas för psalmodi och innebär utförandet av en psalm, vers för vers, på samma melodiska formel el. psalmton, som emellertid växlar utseende i skilda »tonarter» (jfr nedan) och uppenbarar olika grader av melodisk rikedom i växlande liturgiska situationer. Sålunda är den responsoriala psalmodin melodiskt rikare utformad än den antifoniska, mässpsalmodin än tidegärdens och canticumpsalmodin än officiets vanliga. Psalmtonens bågliknande melodibyggnad är normgivande för den s. k. gregorianska perioden och därmed för all äldre greg. sång; ja, ej heller yngre melodier, inte ens de till poetiska texter, ha helt undandragit sig påverkan från denna formprincip. Ä andra sidan ha texter som lektioner och kollekter musikaliskt inte nått upp ens till detta plan: de förlöpa ss. enkel tubarecitation men tillfoga möjl. ett intervallsprång el. rent av en liten vokalis på slutstavelsen. Den bågformade dispositionen skönjes också i omfångsrikare melodier, t. ex. så, att de korresponderande leden uppdelas i flera smärre melodibågar. Även i så fria kompositioner som Graduale och Tractus kan man varsna otydligt framskymtande psalmodiska bågar bakom de rika vokalisgirlanderna. Till grund för psalmodin har legat ett begränsat antal melodiformler av liknande art som antik nomos, arab, maqam, hinduisk raga el. bysantinsk échos etc. Gevaert påvisade 47 standardmelodier inom greg. antifonskatt. Jfr de »vandrande graduale-melismorna» nedan! Även i greg. sång av nyare typ, ss. Adams av S:t Victor prosor (= sekvenser) och i rim-officiernas antifoner, är formelmässigheten framträdande. Sammankopplingen av begreppen tonart och psalmformel synes vara frukten av karolingiska enhetssträvanden. Det är Al-cuin, som (så vitt bekant) anger 8 tonarter, vilka den greg. sången följer. Psalmtonerna äro lika många (jfr dock tonus peregrinus), anpassade efter den refrängmässigt upprepade, korta antifonens beskaffenhet. Greg. sång av denna art tillhör de s. k. bundna el. ofria formerna till skillnad från de obundna el. fria, dvs. texter, vilka behandlas musikaliskt olika, fast de äro liturgiskt likartade. De bundna formerna utmärkas av den syllabiska el. gruppmelodiska stilen, de fria i stor utsträckning av den melismatiska. I syllabisk melodik faller en 687 688