GREGORIANSK SÅNG och motsvarighet i den bysantinska kyrkans Oktoèchos (»åtta-tonartssystemet»). Hos Aure-lianus Reomensis (i senare delen av 800-t.) införas de bysantinska memorialformlerna, epé-chémata (el. enèchémata), om vilkas natur han förgäves bemödat sig att få upplysningar (Ger-bert 1, 42, cap. IX) men vilkas karaktär belyses av den Musica enchiriadis närstående Commemoratio brevis de tonis et psalmis mo-dulandis, där psalmodiformler återges i dasia-notering och linjelösa neumer jämte i dem införda epèchemata — I: No a no e a ne, II: no e a gi etc. — (Gerbert 1, 229). Det teoretiska betraktelsesättet kom likväl i Västerlandet att allt avgjordare riktas på de greg. melodiernas sluttoner (finales), med vilkas hjälp man kunde fastställa melodiernas modalitet. I ett av de partier av traktaten Alia musica (Gerbert 1, 126b—127b), som interpole-rats av okänd kommentator, sker nu den ödesdigra sammanställningen av de alcuinska 8 tonarterna med de 8 transpositionsskalorna i Boethius’ tabell. Hermannus Contractus fulländar identifieringen genom att utbyta den hypermixolydiska transpositionsskalan mot den hypomixolydiska kyrkotonen. Finaltonen och dess läge inom klangregionen konstituerar de kyrkliga modi men ej oktavomfånget ss. i antik teori. Läran om oktaven som en produkt av kvart + kvint stod i oförsonlig motsats till den antika stegläran men även till bysantinsk échos-teori, som fasthållit vid tetrakordal steglära. Hos Odo av Cluny och Guido av Arezzo uppträder (det från antikens systema téleion hämtade) tonsystemet med våra alltjämt brukliga tonnamn ordnade oktavvis (A—G, graves voces = de låga, a—g, acutae voces = de höga, aa—dd, superacutae voces = de högsta tonerna). Någon fördjupning av kyrkotonartligt betraktelsesätt innebär detta ej, och Guidos hexa-kordlära är ett direkt tillbakasteg i riktning mot bysantinsk teori. Försöket att teoretiskt överbrygga klyftan mellan den kyrkliga tona-liteten och de segerrikt framträngande dur- och molltonartema verkställde Glareanus i Dode-kachordon, 1547. Litt.: WaEgM; M. Gerbert, De cantu et musica sacra (1774); J. Pothier, Les mélodies gré-goriennes (1880); W. Brambach, Die Reichen-auer Sängerschule (1888); F. X. Haberl, Die römische »Schola Cantorum»... (i Bausteine für Musikgeschichte bd 3, 1888); F. A. Gevaert, Les origines du chant liturgique dans 1’église latine (1890); S. Bäumer, Geschichte des Bre-viers (1895); F. A. Gevaert, La mélopée antique dans 1’église latine (1895); E. Bernoulli, Die Choralnotenschrift bei den Hymnen und Se-quenzen (diss. 1897; 1898); G. Jacobsthal, Die chromatische Aiteration im liturgischen Ge-sange ... (1897); R. Molitor, Die nach-tridenti-nische Choral-Reform zu Rom (2 bd, 1901—02); H. Abert, Die Musikanschauung des Mittel-alters... (1905); A. Gastoué, Les origines du chant romain... (1907); A. Mocquereau, Le nombre musical grégorien (1908); R. Steglich, Die »Quaestiones in musica» ... (i Publ. d. In-ternat. Musikgesellschaft. Beih. 2.Folge 11; 1910); C.-T. Malherbe, Monographies grégoriennes 1— 13 (1910—38); P. Batiffol, Histoire du bréviaire romain (31911); W. Mühlmann, Die Alia musica (diss. 1914); K. Meyer, Der chorische Gesang der Frauen... 1 (1917); A. Gastoué, L’art grégorien (-T920); L. Bronarski, Die Lieder der hl. Hildegard ... (diss. 1922); E. Kessler, Über die leiterfremden Tonstufen im gregorianischen Gesang (diss. 1922); A. Baumstark, Vom ge-schichtlichen Werden der Liturgie (1923); R. Molitor, Die Musik in der Reichenau (i Fest-schrift... 1924); R. van Doren, Étude sur 1’influence musicale de 1’abbeye de Saint-Gall (1925); G. B. Katschthaler, Storia della musica sacra (1926); P. Batiffol, Saint Grégoire le Grand (-1928); A. Gastoué, Le graduel et 1’antiphonaire romains (1929); H. Edelstein, Die Musikanschauung Augustins ... (diss. 1929); U. Bomm, Der Wechsel der Modalitätsbestim-mung in der Tradition der Messgesänge im 9. bis 13. Jahrh ... (1929); A. Baumstark, Mis-sale Romanum ... (1930); K. Peters, Den gregorianska sången... (1930; m. bibliogr.); A. Auda, Les modes et les tons de la musique ... (1930); J. Quasten, Musik und Gesang in den Kulten der heidnischen Antike und christlichen Frühzeit (1930); R. Haas, Aufführungspraxis der Musik (1930—32); T. Gérold, Les pères de 1’église et la musique (1931); O. Ursprung, Die katho-lische Kirchenmusik (1931); L. Söhner, Die Geschichte der Begleitung des gregorianischen Chorals in Deutschland (diss. 1931); T. Gérold, La musique au moyen åge (1932); C.-A. Moberg, Kyrkomusikens historia (1932); K. Wachs-mann, Untersuchungen zum vorgregorianischen Gesang (1935; m. bibliogr.); H. Sowa, Quel-len zur Transformation der Antiphonen... (1935); V. Leroquais, Les bréviaires manuscrits des bibliothèques publiques de France... (1935); K. G. Fellerer, Der gregorianische Cho-ral im Wandel der Jahrhunderte (1936); T. Gérold, Histoire de la musique des origines å la fin du 14e siècle (1936); Dom Johner, Grosse Choralschule (1937); E. Jämmers, Der gregorianische Rhythmus (1937); B. de Malherbe, Le chant grégorien... (1941); O. M. Sandvik, Gregoriansk Sang (1945); A. Auda, Cours théori-que et pratique du chant grégorien ... (1947); H. Potiron, L’analyse modale du chant grégorien (1948). — Tidskr.-art.: H. Abert, Zu Cassiodor (i SIMG 1901/02); P. Wagner, Eine musikalische Reliquie... (i NTBB 12, 1925); T. Haapanen, Zur Verbreitung der romanischen und germanischen Tradition im gregorianischen Gesang (i Kongressbericht der Beet-hoven-Zentenarfeier 1927); O. Ursprung, Alte griechische Einflüsse und neuer gräzistischer Einschlag in der mittelalterlichen Musik (i ZMW 1929/30); J. Handschin, über Estampie und Sequenz (i ZMW 1929/30—1930/31); dens., Gregorianisch-Polyphones aus der Handschrift 693 694