GREGORIUS DEN STORE Gregorius den store. Paris B. N. lat. 15129 (i KJ 1930); K. G. Fel-lerer, Das Partimentospiel... (Kongressbericht der IGM, 1931); C.-A. Moberg, Antik och medeltid i kyrkomusiken (i STM 1935); J. Hand-schin, The two Winchester tropers (i Journal of theological studies 1936); O. Gombosi, Studien zur Tonartenlehre des frühen Mittelalters (i AM 1938—40). C.-A.M. Grego'rius den store, påve (omkr. 540— 604), helgon, i musikhistorien känd såsom organisatör av den romerska kyrkans liturgiska sång. Gregorius härstammade från en förnäm kristen senatorssläkt och uppnådde själv på ämbetsmannabanan ställningen som romersk stads-prefekt. Från denna tjänst drog han sig omkr. 575 tillbaka och omdanade sin bostad i Rom till ett Andreaskloster. På grund av sin administrativa och diplomatiska duglighet togs han dock snart i anspråk som påvligt sändebud i Konstantinopel och kallades 590 till påve. Som organisatör av den romerska kyrkomusiken kan Gregorius med rätta betraktas såtillvida, som han redigerat 695 sakramentariet, vilket ersatte det gela-sianska i stationskyrkornas pontifikal-mässor, och därför att han trol. även ordnat tidegärdens psalmodi. De förra blevo mönstret för den romerska världskyrkans mässordning. Med den intima och självklara förbindelsen mellan altare och sångkör i medeltida gudstjänstfirande är en dylik liturgisk-textlig reform samtidigt också en musikalisk. Nu berättar verkligen Johannes Diaconus, som skrev Gregorius’ biografi omkr. 870, att Gregorius skulle ha sammanställt en »antipho-narius cento» (antiphonarium centonem... compilavit) och grundat Schola Cantorum. Det ligger intet orimligt i dessa uppgifter, som ej tillskriva påven något övernaturligt utan blott redigeringen av en sångbok, vars musikaliska material redan fanns och därför kunde jämföras med ett flickverk, en mosaik. Vad angår Schola Cantorum torde det gälla en åter-upplivning av en äldre sångskola, som i de svåra tiderna upplösts. Gregorius’ ekonomiska organisation gav honom rika medel att här ingripa stödjande. Gevaerts allmänna misstro mot Diaconus, därför att denne i något fall visat sig okritisk, är orättvis. F. ö. går den gregorianska traditionen vida längre tillbaka. Dess äldsta kända stöd är ett uttalande av Beda Venerabilis (d. 735), som i sin engelska kyrkohistoria kallar en biskop Putta av Rochester (d. 688) för lärjunges lärjunge i romersk kyrkosång till påven Gregorius. Enär Gregorius II blev påve först efter Puttas död, måste det här gälla Gregorius den store. Det autentiska antifonarium, varom Diaconus talar, har visserligen ej återfunnits men på grundval av källor från 700—900-talet i väsentliga drag kunnat rekonstrueras, varvid dess karaktär av kompilation mycket tydligt framträder. Ett starkt stöd för teorin om en fixering av mässans sångrepertoar före 600-talet utgör det faktum, att de utskrivna sångtexterna i detta rekonstruerade graduale alltjämt följa I tala-öv ersättning en, vilken under 600-talets första hälft trängdes undan av Vulgata. Litt.: WaEgM 1; F. A. Gevaert, Les origines du chant liturgique dans 1’église latine (1890; ty. uppl. 1891); G. Morin, Les véritables origines du chant grégorien (1890); R. W. H. Frere, Graduale Sarisburiense... (1894); W. Brambach, Gregorianisch-Bibliographische Lösung der Streitfrage über den Ursprung des Gregoria-nischen Gesangs (21901); P. Cagin, Un mot sur 1’antiphonale missarum (1910). C.-A. M. Greiter (Greyter) [gra^tar], Ma-thias (Matthaeus), tysk tonsättare (d. 1550), blev 1524 munk i Strassburg men anslöt sig senare till reformationen och ägnade sig som kapellmästare vid do- 696