GREKLAND grekerna använde också två andra tonsläkten (génoi), det kromatiska och enharmoniska, vilkas tetrakordtyper redan ha berörts i samband med grek, notskrift. Medan det diato-niska släktet består av 5 hela och 2 halva toner i oktaven (som vår dur), omfattar det kromatiska en rad tetrakord, bestående av en liten ters + 2 halvtoner, det enharmoniska av en stor ters + 2 mikrotoner. Likväl försvåras vår uppfattning av de konstitutiva skillnaderna doriska transpositionsskalorna ss. en ser. av oktavskalor, tidigast hos Aristoxenos, vilken anför en ser. på 5 mése-toner ss. klaver för 5 doriska transpositionsskalor jämte de för oss så välkända grek, folkstamsnamnen ss. attribut. Ptolemaios (på 100-t. e. Kr.) har tillfogat yt-teligare 2 klaver, vilket resulterat i ett doriskt transpositionssystem, vari mése-tonerna vandra från di (i mixolydisk skala) ned till e (i hypo-dorisk): Tonbokstav med # = halvton högre, -^utmärker halvtonsintervall, den trappstegsformade linjen avgränsar de doriska transpositionsskalorna, den rektangulära inramningen den del av tonförrådet, som faller inom doriskt originalläge. mellan de olika genera av det egendomliga förhållandet, att tonstegens storlek varierade avsevärt inom olika melodityper, vare sig de räknades till det ena el. andra tonsläktet. Det gäller de s. k. chroaf, dvs. nyanser, skiftningar, skuggningar (i anglosaxisk musikforskning kallade »shades»), vilka redan terminologiskt tyda på ett samband med indisk »raga» (färg), liktydig med arab, maqam, grek, nomos etc. ss. beteckning för »standardmelodi», mönstermelodi e. d. — Bland de av Aristoxenos angivna chroai märkes ett tetrakord (diåtonon mala-kön), bestående av två 4/3-toner (250 4-250 cent), skilt från ett annat likabyggt genom en diatonisk helton (200 cent). Denna delning har särskilt intresse, då den direkt erinrar om den av von Hornbostel påvisade »halvkvartskalan», vars mest bekanta typ är den balisk-javane-siska S(a)lendro (i tempererad form, 240 cent). Inom de nyssnämnda tonsläktena urskilde man tidigare olika modi, skilda från varandra av halvtonens plats i tetrakordet. Nyare forskning menar sig likväl ha kunnat påvisa, att man har missförstått den ytterligt invecklade och motsägelsefulla teorin. Enl. denna mening skulle grekerna urspr. ha haft blott en verklig tonart, den doriska, vilken emellertid med tiden givetvis användes transponerad i olika höj dlägen. En sådan transposition förutsätter omspänning (tonos) av lyrans strängar; en transpositions-skala kallades därför tönos i motsats till en harmonia, vars betydelse är omtvistad men möjl. urspr. kan ha syftat på den doriska oktaven i originalläge. — Teoretiskt framträda de Nu är det klart, att behovet och användningen av transponerande (doriska) oktavskalor funnits långt innan teorin fixerade dem i ett system liksom också att den för sång lämpliga normaltonhöjden inom det doriska omfånget i första hand inbjöd till spel på originalsträngarna 3—8. I huru hög grad grek, teori verkligen betraktade den doriska oktavskalans absoluta tonhöjd ss. normgivande framgår av läran om mése. Vi ha redan av ovanstående tabell sett, att mése spelar rollen av en klav, en rörlig mittelton i transpositionsskalorna. Den var där en central kraft (dynamis) i tonfÖr-rådet. Men samtidigt bibehöll den doriska mése sin betydelse som huvudtonartens och hela tonsystemets härskare (arché; så Aristoteles i Politiken, XV) och dess orörliga medelpunkt och säte (thésis). Tonen e1 var således alltid néte katå thésin, den högsta tonen med hänsyn till det fasta läget, oberoende av klaven, men kunde samtidigt vara paramése katå dynamin i mixolydisk »modus» el. trfte katå dynamin i lydisk el. paranéte katå dynamin i frygisk etc. Endast i dorisk oktavskala sammanföll den dynamiska egenskapen hos tonförrådet med den thetiska. Betrakta vi de rektangulärt inramade oktavskalorna i tabellen, igenkänna vi där genast de övriga s. k. grek, tonarterna, och det är likaledes alldeles tydligt, att de i sitt förhållande till den thetiska mése uppvisa högst olika egenskaper, som möjligtvis äro att betrakta ss. modala. I den bemärkelsen kunna vi kanske fortfarande tala om en frygisk, en lydisk och mixo- 705 23. Musik. II 706