GREKLAND gon egen sträng utan frambragtes genom ett pekfingersgrepp på närmast lägre (e). Utfyll-ningen av tonförrådet skedde med strängförkortning, varvid dessa nytillkomna (pien-) toner symboliserades av vederbörande lösa strängs nottecken i liggande resp, spegelbilds-mässigt omvända ställning. Ligg- och. vändtecknen (anestramméne resp, apestramméne chordé) fingo särsk. användning i det kroma-tiska och enharmoniska tonsystemet. En kro-matisk fyr-tonsgrupp (tetråchordon) består av en liten ters + 2 halvtoner (e1—ciss1—c1—h), en enharmonisk av en stor ters + 2 mikrotoner (dieseis) (e1—c1—c1*—h, där c1* är en ton ung. mitt emellan c1 och h). De tre lägsta tonerna i vardera tetrakordet bilda en grupp toner i »trångt» läge (pyknon), varvid undertonen (ba-rypyknön) är — lösa strängen, den mellersta (méso-p.) frambringas genom att nedtrycka pekfingret intill strängfästet och övertonen (6xy-p.) med långfingret nära intill detta. Bägge de angivna tetrakorden noteras lika: rättvänd symbol för lösa strängen, ligg- och vändtecken för närmast högre två toner inom pyk-non-gruppen, varvid den kromatiska noteringen utmärkes med ett litet streck genom tonbokstaven. Varje ton i det diatoniska systemet (utom h och e) är m. a. o. utrustad med 3 symboler el. rättare sagt med en enda, skriven på 3 olika sätt. Den vokala noteringen var byggd efter samma princip, bokstavstecken i triader, dock här så, att varje grupp består av i allt väsentligt 3, efter varandra i (det joniska) alfabetet följande, tecken, där det 3. (men ej det 1.) avser den (diatoniska) grundtonen, det 2. mikrotonen och det 1. halvtonen ovanför grundtonen, t. ex.: alfa för fiss, beta för f* och gamma för f. Då alfabetet ej räckte, fortsattes det från början med tecken upp- och ned e. d. I grund och botten är även denna notering instrumental, så till vida som den snarare räknar med kitha-ra-ackompanjemangets heterofona spel än med sångstämman. — I allmänhet synes textens metriska beskaffenhet ha varit vägledande för melodins rytmik, men särskilda tecken funnos till hands för avvikelser: ett horisontalt streck ovan noten anger 2 tidsenheter (som det prosodiska tecknet —), en vinkel l 3, [ ] 4 och | l | 5 tidsenheter. En smal upprättstående vinkel angav paus, ev. kombinerad med tidsvärden. Tempo och dynamik spelade ej någon nämnvärd roll, i varje fall ej så stor, att en särsk. teckenflora utvecklats härför. Teori. Också en framställning ' av grek, teori utgår lämpligast från lyrans besträngning, som från första stund uppvisat en anhe-mitonisk pentatonik med möjlighet att genom enkel strängförkortning frambringa såväl ett kromatiskt som ett en- 703 harmoniskt pyknon inom tetrakorden på ömse sidor om mése. Inom den 7-sträng-ade lyrans ram befinna sig alltså 2 tetra-kord (e1 d1 c1 h och a g f e) av dorisk typ, skilda åt av tonsteget h—a, vadan de kallats de åtskildas tetrakord (tetråchordon diezeugménon). Dock kunde inom samma ram en brygga slås mellan den övre och nedre tongruppen genom sänkning av tonen b: d1 c1 b a a g f e, där a var den sista tonen i det övre och den första i det nedre tetrakordet, vilka sålunda förenades med varandra (tetråchordon synemmé-non). Omkr. år 400 f. Kr. hade kitharan uppnått ett omfång av 11 strängar, vilka i pentatonisk stämning omfattade hela 2 oktavers omfång: a1 g1 e1 d1 h a g e d H A. Därmed var det möjligt för teoretikerna (först matematikern Eukleides) att uppställa det s. k. perfekta tonsystemet (systema téleion), som med sina tonnamn och tetrakordförband ter sig sålunda: a1 néte g1 paranéte f1 trfte diezeugménon hypåton e1 néte d1 paranéte c1 trfte h paramése a mése g lichanos f parhypåte e hypåte d lichanos c parhypåte H hypåte hyperbolaion méson A proslambanomenos Som framgår av denna uppställning äro tonstegen ordnade i fallande riktning, uppifrån och nedåt. Denna melodiska rörelsetendens delade grek, musik med orientalisk överhuvud; åtminstone torde den ha härskat inom sången och — vad grek, antik beträffar — i dorisk tonalitet. De pseudoaristoteliska problemen (nr 19) ange dorisk néte ss. begynnelseton (arché) och paramése ss. »målet» (televté), och även tonnamnet trfte (= den tredje) pekar på samma föreställning av rörelsen i fallande riktning. I motsats härtill skulle (enl. Sachs) fry-gisk och lydisk modus ha varit uppåtriktade tonarter, torde väl alltså ha utvecklats ur instrumental (auletisk?) praxis. Den senantika uppblomstringen av en ren instrumentalkonst har måhända bidragit till att rörelsetendensen bytt riktning. Det perfekta tonsystemet är diatoniskt, men 704