GR1EG främst R. Schumann. Den tekniska utbildningen under studietiden gav honom naturligt nog ingen hjälp att förverkliga det mål han satt sig före, nämligen att omsätta norsk tonkänsla, norsk natur och norskt folklynne i ett europeiskt tillgängligt tonspråk. Umgänget med Nordraak och jämnåriga danska tonsättare förde honom dock fram till en klarare syn på problemen och väckte samtidigt hans intresse för en spec. nordisk ton. Under inflytande av den norska folkmusiken nådde han småningom fram till ett personligt, starkt nationellt uttryckssätt, under senare år utvidgat och i viss mån förnyat under intryck av de egenartade harding-feleslåtterna, vilka han rest ett minnesmärke med sina Slätter op. 72 för piano. Griegs melodik har skapats under inflytande av den norska folkvisan. Han bygger ofta sina melodier efter samma principer som harding-feleslåtterna: genom att upprepa en två-taktig melodi, vilken för varje gång varieras. Han använder gärna sekvenser (ofta transponerade så att han därigenom uppnår egendomliga harmoniska kontraster), stora, ofta oväntade intervallsprång, förminskade och överstigande kvinter samt tritonus. Kyrkotonarter och pentato-niska vändningar spela en stor roll. Ett spec. karakteristikum är den s. k. »Griegska ledtonen»; ledtonen föres till dominanten i st. f. till grundtonen (t. ex. a-giss-e). Melodiken är delvis starkt präglad av kromatik; särskilt typisk är den ofta förekommande stegvisa basföringen. Grieg har endast skrivit få verk i de större formerna. De mest lyckade av dessa ha en för en romantiker ovanligt fast och logisk uppbyggnad. Sitt bästa har han givit i romanserna och pianostyckena. Här använder han gärna liedformen, särskilt den tredelade (A-B-A el. utvidgad till A-B-A-B-A) med större el. mindre förändringar i reprisen. B-delen kan vara en utveckling av styckets huvudtanke, stundom påminner den om sonatens genom-föringsdel. Sin största ipsats gjorde Grieg på harmoni-kens område. Han upphäver till en viss grad ackordens funktion och använder dissonerande ackord utan upplösning (t. ex. överstigande treklanger, septimackord med stor septima, fem-, sex- och sjuklanger). Han begagnar treklanger utan ters, kvintackord, polytonala bildningar (t. ex. tonikaackord + dominantackord). Do-minant-sext-septimackorden, kvartsextackorden o. d. använder han som självständiga ackord. Parallella ackordföljder (exempelvis septimackord) förekomma ofta. I dur använder han sig ofta av bitreklanger, varigenom durtonarterna få en egenartad prägel av moll. Den linje, Grieg skapade i norsk tonkonst, måste nödvändigtvis präglas av hans egen personlighet. Griegs musik blir därför endast en sida av norsk tonkänsla, visserligen den, som hittills haft den största betydelsen både inom och utom Norge, men senare ha även andra tonsättare, oberoende av honom, funnit uttryck för densamma. Scenisk musik. Hösten 1873 började Grieg i samarbete med B. Björnson att skriva på operan Olav Trygva-son, men på grund av oenighet mellan diktare och tonsättare blev den aldrig fullbordad. Det finns endast 3 scener med musik, som skildra kampen mellan asatron och Vite Krist. Grieg här lyckats giva musiken en prägel av sagotid bl. a. genom bruket av kyrkotonarter och en egenartad instrumentation. Olav Trygvason-musiken visar hur Grieg funnit sin egen lösning på operaproblemet. Fragmentet har uppförts både som opera och konsertmusik och har gjort stor lycka. Våren 1874 anmodade H. Ibsen Grieg att skriva musik till Peer Gynt. Grieg var inte särskilt hågad, han skrev till Björnson att Peer Gynt var »det mest omusikaliska av alla ämnen», men på hösten året därpå blev han dock färdig med arbetet, ehuru instrumentationen senare reviderades på många punkter. Musiken till Peer Gynt har blivit hans mest populära verk och spelas alltjämt i alla möjliga olika arr. över hela världen. Är 1886 samlade han de bästa styckena i två orkestersviter; det fullständiga partituret, som omfattar 22 nr, utgavs först efter Griegs död 1908. Peer Gynt-musiken ansluter sig smidigt till stämningen i de scener, som Grieg försett med musik, och visar hans förmåga att ge musikalisk karakteristik av personer och situationer. Till urpremiären på Björnsons Sigurd Jorsal-far i april 1872 skrev Grieg en melodramatisk inledning, två sånger för solo, kör och orkester och två marscher: Ved Mandjaevningen (urspr. komp. 1867 som Gavotte för violin och piano) och Hyldningsmarsch, en festmarsch av hög konstnärlig kvalitet. Orkesterverken. Av större orkesterverk har Grieg utom ung-domssymfonin (1864) skrivit en konsertuvertyr I Höst op. 11 (1866), kalkylerad på en av hans störst upplagda sånger, Efteraarsstormen. De fyra Symfoniske danser op. 64 (1898), byggda på norska folkdanser, ha formellt en rapsodisk prägel, medan den verkningsfulla instrumentationen visar Grieg från hans bästa sida. Gam-mel norsk romanse med variasjoner op. 51 över folkvisan Sjugurd å Trollbrura skrevs 1891 urspr. för två pianon men även i omarb. form för orkester (1904). Det är ett av Griegs svagare verk. Sorgmarschen över Nordraak, tillkommen i Rom 1866, är ett gripande uttryck för hans sorg över den tidigt bortgångne vän 727 728