GRIEG nen. Sviten för stråkorkester. Fra Hotbergs tid op. 40, som 1884 urspr. skrevs för piano, går i rokokostil men är starkt färgad av Griegs originella personlighet. Grieg omarbetade också flera av sina romanser och lyriska stycken för stråkorkester, bl. a. Våren, Den Saerde, Det förste Möde, Aften på Höyfjettet. Pianokonserten i a-moll, op. 16, komponerades i Sölleröd i Danmark sommaren 1868. Uppbyggnaden, särsk. i första satsen, liknar Schu-manns a-mollkonsert, men innehållet är fullt originellt. Med sin friska melodik, spänstiga rytmik och den innerliga naturkänsla, som kommer till uttryck i verket, har den blivit ett repertoarnummer av första ordningen. Bland Griegs efterlämnade manuskript finnas skisser till en piänokonsert i h-moll. Kammarmusiken. Bland Griegs kammarmusikverk når stråkkvartetten i g-moll högst. Kvartetten, som komponerades på Lofthus i Hardanger vintern 1877—78, bryter med den traditionella polyfona kvartettstilen; Grieg betjänar sig endast av me-lodisk-harmoniska uttrycksmedel. Satserna bindas samman genom att det allvarliga, tragiska huvudtemat i första satsen återkommer i förändrad form i de andra satserna. I febr.—mars 1891 skrev han första och andra satsen av en stråkkvartett i F-dur, som dock aldrig blev färdig. De två satserna ha i motsats till g-moll-kvartettens tunga, tragiska grundstämning en ljus och munter prägel och uppvisa många fina drag i sin harmoniska och rytmiska utformning. Bland Griegs efterlämnade alster finnas ett Andante för piano, violin och violoncell, skrivet 1878, samt skisser till en pianokvintett i B-dur. De tre violinsonaterna F-dur op. 8 (1865), G-dur op. 13 (1867) och c-moll op. 45 (1887) samt violoncellsonaten op. 36 (1883) präglas alla starkt av Griegs norska tonkänsla. Grieg har icke strängt hållit sig till den klassiska, dramatiska sonatformen utan skapat en egen lyrisk sonatform, episodiskt uppbyggd men sammanhållen av en enhetlig grundstämning. Den första violinsonaten har en frisk, ledig karaktär, den andra är djärvare med sina spring-dansrytmer, den tredje har en tragisk grundstämning; en ljusare och blidare ton tränger dock till slut igenom. Violoncellsonaten hör icke till Griegs mest inspirerade verk men visar ett skickligt och säkert bruk av instrumenten. Pianoverken. Griegs huvudverk för piano är Bollade op. 24, som skrevs hösten 1875 i form av fria variationer över en folkvisa från Valdres. Den är uppbyggd med stor dramatisk känsla, tills kompositionen på sin höjdpunkt plötsligt bryter av och resignerat återför temat till sin ursprungliga gestalt. Balladen vittnar om djupa själsstrider, den är ett stycke självbiografi, men vi veta ingenting om tonsättarens innersta me 729 ning med verket. Grieg spelade den aldrig på sina konserter. Sonaten för piano op. 7, komp, i Danmark sommaren 1865, håller sig inom den traditionella sonatformen. Av pianoverken ha de lyriska styckena vunnit den största spridningen. Den knappa och översiktliga formen passade bäst för Griegs kynne. Allt som allt skrev han 10 h. med sammanlagt 66 stycken i denna art. Dessa små tondikter, befryndade med Schumanns klaver-poesi, blevo omåttligt populära, och under sina sista levnadsår måste Grieg en smula ovilligt fortsätta med genren för att tillmötesgå förläggarnas och allmänhetens önskemål. Grieg gav samlingen en avrundning genom att i det sista stycket på nytt ta upp samma melodi som i det första och harmonisera den på ett sätt, som är karakteristiskt för den utveckling han genomgått under de mellanliggande 34 åren. Häftena rymma de mest olikartade stämningar: bilder av norsk natur och norskt folkliv (Som-merfugl, Til Vaaren, Aften på Höyfjellet, Gje-tergutt, Bryllupsdag på Troldhaugen), burleska skildringar av älvor och troll, vaggvisor, elegier, valser, hallingar och springdanser. Sångerna. Enl. Griegs egen utsago var det en livsbetingelse för honom att ge uttryck för sina känslor i romansen. Han har skrivit 144 sånger, till texter av H. C. Andersen, O. Benzon, B. Björnson, A. von Chamisso, H. Drachmann, A. Garborg, H. Heine, H. Ibsen, V. Krag, A. Munch, J. Paulsen, A. Vinje m. fl. Själv sade han, att hans textval alltid var beroende av personliga upplevelser, och därför är det naturligt, att lyriken är mest framträdande. Men vi finna också uttryck för det dramatiska, heroiska och humoristiska. Grieg trängde in till det centrala i diktens tanke- och känslo-innehåll, han hade förmågan att samla diktens essens i en enkel, melodisk fras. Därför äro de flesta sångerna icke genomkomponerade. De första sångerna till tyska texter bära en stark prägel av den tysk-romantiska riktningen, men redan i Hjertets Melodier op. 5 märkes ett inflytande från den nordiska anda han mötte i Danmark. I sångerna till texter ur Björnsons Fiskerjenten (op. 21) från början av 1870-t. möta vi på allvar hans norska tonkänsla även i romanserna. Ibsensångerna, op. 25, skrivna våren 1876, med de mycket sjungna En Svane, Med en Vandlilje och En Fuglevise höra till hans bästa skapelser. På samma höga nivå står op. 26, Fem Digte af John Paulsen. Efter två års uppehåll skrev han våren 1880 sitt op. 33, Melodier til Digte af A. O. Vinje, en ny höjdpunkt i hans sångproduktion. De följande sånghäftena (op. 39, 44, 48, 49, 58 och 59) innehålla många vackra ting, men som helhet nå de icke upp till Ibsen- och Vinje-sångemas nivå. I op. 60 Digte af Vilhelm Krag (1893) och op. 61 Barnlige Sange (1894—95) möta vi däremot Griegs levande fantasi och 730