GU AST AV IN O linsonat, stråkkvartetter (F-dur och G-dur), smärre stycken för violin, bearb. av klassiska violinverk m. m. H. M-g Guastavino [g°astavi:'nå], Carlos, argentinsk tonsättare (f. 1914 s/4), utbildad i Buenos Aires. G. har främst skrivit en rad sånger med folkligt inslag. F. ö. märkes en balett, Sinfonia Argentina och pianostycken. Guatema'la [g°a-], den nordligaste av Mellanamerikas republiker (3 706 000 inv. 1946), en gång kärnland i det gamla indianska maya-riket, vars ättlingar bilda huvuddelen av befolkningen. Självständig stat efter 1839 har Guatemala först i senare tid kunnat utveckla ett musikliv i modern mening. Den intressantaste delen av landets musik är dess folkliga tonkonst. A. J. Castillo, landets ledande musikforskare, har kunnat särskilja sex kategorier inom densamma, sinsemellan avvikande genom melodityp och skalor. Av folkdanser äro de flesta av europeiskt ursprung, endast omvandlade efter landets traditioner och kynne. Inhemsk är endast den s. k. son chapin el. son Guatemalteco, ett slags vals i 6/s takt över 3/4-takten som grund. Bland Guatemalas folkinstr. har särsk. den xylofonliknande marimban blivit vida känd, medan övriga instr. ss. vertikalflöjten zu el. xul, blåsinstr. tzijolaj, klarinettinstr. chirimia samt tun el. teponaxtle, en slitstrumma gjord av en urholkad trädstam, äro gemensamma för hela Centralamerika. Guatemalas förste inhemske tonsättare var J. E. Andrino, verksam i landet till 1845, och för den vidare utvecklingen under 1800-talet blev italienaren J. Aberle av betydelse genom att undervisa en hel generation av musiker. Den förste kompositör, som använde Guatemalas folkmusik i sina komp., var L. F. Arias, senare följd av bl. a. J. Castillo, skaparen av den första operan över inhemskt ämne. Dess premiär 1924 blev även en märkessten i landets musikhistoria. Framträdande personligheter i landets musikliv äro R. Castillo, R. Paniagua, den senare en av de mest betydande, F. Ippisch, J. M. Pinillo samt A. Mendoza, den sistn. främst pedagog. Synnerligen populära äro J. P. Mar-tinez och den även som marimbaspelare kände M. Valverde, vilka båda framträtt som populärmusiker. Ur den yngsta generationen må anföras S. Ley och F. Siliézar. Utanför dessa står den ultraradikale J. Casta-neda, vilken grundat orkestersammanslutningen Ars Nova i huvudstaden Guatemala. Ur denna ork. framgick 1936 symfoniork. Orquesta Progresista, vilken i sin tur 1944 uppgick i den då grundade Orquesta Filarmönica de Guatemala. Av övriga musikinstitutioner kan fram hållas radiostationen La Voz de Guatemala, som bedriver en energisk propaganda för den nyare inhemska musiken. Litt.: N. Slonimsky, Music of Latin America (1945). G.P. Gubbadansen, en mera tillfällig dans, upptecknad av folkmusiksamlaren Nils Andersson i Skåne på 1880-talet. Den utfördes uteslutande av karlar, som var för sig dansade vals och skämtsamt försökte slå varandra i ryggen. Den var tydl. ett upprymt nöje vid bystämmor och liknande tillfällen med enbart manliga deltagare. M. R-g Gubben i bergsbygden el. Det enstaka huset, fr. La maison isolée, ou Le vieillard des Vosges, komedi i 2 akter av B. J. Marsollier des Vivetières, musik av N. Dalayrac. Uppförd ffg.: Paris 1797; Sthlm 1802. Gudehus [go'dehos], Heinrich, tysk operasångare, tenor (1845—1909), berömd Wagnersångare och den förste Parsifal i Bayreuth 1882, där han sedan en följd av år medverkade vid festspelen. G., som stud, sång för Malvina Schnorr von Carolsfeld i Braunschweig, gjorde 1871 en löftesrik debut som Nadori i Jessonda på Hofoper i Berlin men fortsatte dock sina sångstud. för Luise Ress i Dresden. Från 1875 sjöng han ånyo på skilda tyska scener, bl. a. Dresden 1880—90; dessutom 1884 på Covent Garden i London och 1890—91 i New York. Roller: De ledande tenorpartierna i Wagners verk, Florestan i Fidelio, Raoul i Hugenotterna, Johan av Leyden i Profeten o. a. G. P. Gu'djohnsen, P é t u r, isländsk kyrkomusiker och musikpedagog (1812—77), en av pionjärerna inom Islands tonkonst under 1800-t., framför allt på kyrkomu-sikaliskt område. G., som var domkyrkoorg. i Reykjavik, utgav två koralböcker (1861 och 78), vilka utövade ett gagnande inflytande på kyrkosången, samt en allmän musiklära. J. Th. Gudmundsson, B j ö r g v i n, isländsk tonsättare (f. 1891 26/4), en av sitt lands mest framträdande kompositörer, främst känd för sina körverk. G., som 1911 emigrerade till Canada, började först 1926 studera musik och avslutade sin utbildning vid Royal Coll. of Music i London 1928. Redan i Canada hade han dirig. körer, och efter återkomsten till Island 1931 gr. han i Akureyri kören Kantötukör A k u r e y-r a r, vars ledare han sedan varit; även verksam som musiklärare. G:s kompositioner visa honom som en konservativt, men samtidigt polyfont inriktad tonsättare. 767 768