GUIDO AV AREZZO Guido av Arezzo. basilicae Vaticanae (fl. uppl.). G. publicerade även. Cantus ecclesiasticus passionis ... (1586), Cantus ecclesiasticus officii majoris... (1587) och Praefationes in cantu firmo ... (1588). Litt.: R. Molitor, Die nach-tridentinische Cho-ral-Reform zu Rom (1901—02). I. S. Guido av Are'zzo [g°i:'då -] (Guido A r e t in u s, Fra Guittone, G u y d’Arezzo, Guy of Arezzo), italiensk musikpedagog och teoretiker (f. trol. omkr. 980 i Arezzo i Toscana, d. 1050? 17/ö). Guido är utan tvivel medeltidens största musikpedagogiska geni och en av dess flitigast lästa och kommenterade teoretiker. Hans namn är oupplösligt förbundet med solmisationen och med notlinjesystemet och detta med all rätt, även om han i bägge fallen mera varit systematikern än nyskaparen. Utan att prisge traditioner, som förbundo kyrkosången med äldre skeden, har Guido med djärv frimodighet, enastående pedagogisk förmåga och klar framställningskonst lagt grunden till en reform av musikundervisningen, som sträckt sina verkningar in i våra dagar. Mindre bunden av antikiserande musikteori och skolastik än sina kolleger, utvecklar han sitt undervisningssystem i anslutning till levande praxis. Som sånglärare och körledare bland ungdomen vann han den erfarenhet, varpå han byggde sina teoretiska verk, främst bland dem Micrologus. Solmisationen har haft en väldig räckvidd för musikpedagogiken och sångkonsten intill våra dagar; likväl förbleknar dess betydelse helt vid sidan av de oöverskådliga och välsignelse -bringande verkningarna av notlinjesystemet för europeisk musikkultur överhuvud, både som en smidig och utvecklingsbar skrift även för tonkonstens högsta uppenbarelse och som ett renande medel till den diatonik, som Guido erkände som ensam berättigad och värdig moder Kyrkans tonkonst. Om Guidos levnadsomständigheter veta vi föga. Redan som ung man tvangs han av missunnsamma kamrater att lämna sitt kloster Pomposa, som då leddes av hans namne, den senare helgonförklarade abboten Guido. Han synes ha kommit till klostret Saint-Maur-des-Fossés i närheten av Paris, varför han i en del källor också kallas »Guido a Sancto Mauro». Härav drog Dom G. Morin den förhastade slutsatsen, att Guido skulle ha varit av fransk börd. Den i Guidos epistel »Om den okända sången» (De ignoto cantu, Gerbert 2) nämnde musikpedagogen »Oddo abbas» anser sig A. Gastoué ha identifierat med abbot Odo av Cluny, som år 1006 efterträdde den helige Maiolus i S:t Maurus-klostret och som (enl. M. Brenet) därtill skulle vara densamme, som 992 ledde kören i själva moderklostret i Cluny. En samtida till dem var abbot P. Teutonicus, en berömd musiker, som enl. en visserligen sen (av Brenet framdragen) källa (från slutet av 1400-t.) skulle ha komp, melodin till den Johanneshymn, varur Guido hämtade solmisa-tionsstavelserna. Dessa sammanställningar synas visa, att Guido i S:t Maurusklostret gripits av cluniacensernas reformrörelse och som sångpedagog och teoretiker verkat i denna anda för ett höjande av kyrkosången, vilken genom sångares okunnighet och liknöjdhet men även på grund av bristerna i dåtida undervisning och uppteckning faktiskt kunde kallas för »en okänd sång». Guidos snabbt stigande rykte i vida kyrkliga kretsar synes ha medfört, att han från skilda håll kallats som reformator och lärare. Ett ex. härpå utgör måhända den av Gerbert (efter Leibnitz’ Script rer. Brunsvic.) citerade uppgiften, att ärkebiskop Herman av Bremen år 1023 skulle ha kallat en musiker vid namn Guido dit för att »reformera den kyrkliga sången och kloster disciplinen»; men det kan ju vara fråga om en annan man med samma namn. Kort efter denna tid, efter återkomsten till Italien, förf. Guido sin berömda skrift, Micrologus. Han var då kroppsligen rätt sliten av sitt kringflackande liv, och hans hår hade börjat gråna. Dessa hans egna uppgifter tyda på att han ej gärna kan ha varit yngre än i 40-års-åldern, dvs. född omkr. 980. Då han önskade dra sig tillbaka i ensamhet, accepterade han ett erbjudande från det lilla kamaldulensklostret »Heliga korset» i Fonte Avellana (ej långt från 775 776