GUILBERT Yvette Guilbert. ménétriers, vilken befattning han innehade till 1750, då den upphävdes. Verk: Triosonater för två violiner och b. c. op. 4 och 5, sonater för två violonceller op. 2 (1737), sonater och duos för två violiner op. 3 och 7, sonater för violin och b. c. op. 1 (1737) och op. 6, var. för violin op. 8 och 9 (med Folies d’Espagne) o. a. Å. B. Guilbert [gilbä/r], Yvette, fransk vissångerska (1865—1944), på sitt område en av Europas främsta och mest berömda artister. Under sin första glanstid inspirerade hon Paris bohempoeter och -musiker att skriva en mängd mer el. mindre satiriska visor, som genom hennes dramatiska, personligt poängterade föredrag blevo schlager. Efter att först ha arbetat som modist, sedan som skådespelerska, framträdde G. vid 1890-talets inbrott på café-chantant-tribunen, skapade sig en egen stil i föredrag och uppträdande, blev snabbt berömd och hyllades av bl. a. en rad kända författare (Zola, Goncourt, Daudet, Loti, Richepin m. fl.) som samtidens yppersta disös. Vid sekelskiftet lade hon om sin repertoar, började vad hon själv kallat sin »andra karriär» ss. konstnärlig propagandist för »la vieille chanson de France» och inspirerade bl. a. en tonsättare som D. de Séverac att harmonisera gamla sånger och folkvisor. Un 779 der detta sekel gjorde hon också vidsträckta turnéer i såväl Amerika som Europa. Sverige gästade hon ffg. 1899; senare även 1927, 30 och 31. Skrifter: How to sing a song (1918; fr. uppl. 1928), La chanson de ma vie. Mes mémoires (1927; ty. uppl. 1928; nytr. 1945), La passante émerveillée (1929), Mes lettres d’amour (1933) och Autres temps, autres chants (1946). K. R-n Guile'lmus Mo'nachus, musikskriftställare, trol. italiensk (omkr. 1450), bekant genom en traktat, De praeceptis artis mu-sicae (tr. hos Couss. 3), som utförligt behandlar den engelska diskanten (gymel och fauxbourdon). Litt.: G. Adler, Studie zur Geschichte der Harmonie (1881). M.T. Guilet String Quartet [gile' strin® k°å:'tat], amerikansk stråkkvartett, gr. 1940, en av nutidens förnämsta kammarmusikensembler. G. består av violinisterna Daniel Guilet och Jac Gorodetzky, altviolinisten Frank Brieff och violoncellisten Lucien Kirsch Laporte. G., som spelar på en fullst. uppsättning Amatiinstr., har även gjort utmärkta grammofoninspelningar. Guillaume de Machault ->Machault. Guilmant [gilma'n], Alexandre Fé-lix, fransk organist och tonsättare (1837 —1911), en av sin tids ledande orgelmästare; 1871—1901 organist i kyrkan S:te Trinité i Paris. —LMA 1908. Guilmant stud, först för fadern, Jean Bap-tiste G. (1793—1890), organist i S:t Nicholas i Boulogne sur Mer, och kom därefter 1860 till Lemmens i Bryssel. Organist redan vid 16 års ålder anställdes han 1857 som körledare i samma kyrka som fadern. Genom invigningar av stora orglar i Arras, S:t Sulpice och Notre Dame i Paris förskaffade sig Guilmant ett känt namn, vilket han befäste med framgångsrika turnéer till England, Italien, Ryssland och USA. Under världsutställningen i Paris 1878 föranstaltade Guilmant en serie historiska orgelkonserter i Trocadéro, vilka senare blevo institution. Han var vidare en av grundarna till Schola Cantorum i Paris 1894 och verkade där som lärare i orgelspelning; från 1896 samma befattning vid MK i Paris. Bland hans främsta elever märkas J. Bonnet och M. Dupré. Guilmant spelade en stor roll i det franska musiklivet; även som tonsättare har hans inflytande på samtiden varit betydande. I sina orgelkompositioner utgick han från Lemmens’ 780