GULBRAN SON, EILIF orgelstil, som han fördjupade och förinnerli-gade. I sina bästa verk, präglade av formell klarhet, förfinad romantisk harmonik och klassiskt förebildlig balans och på samma gång av äkta svärmisk mystik, framstår Guilmant som en av romantikens förnämligaste företrädare inom fransk kyrkomusik. Som utg. av äldre orgelmusik utförde Guilmant ett betydelsefullt arbete, främst i saml. Archives des maitres de 1’orgue, som omfattade talrika nyutgåvor av äldre franska orgelmästare och till vilken Pirro skrev de inledande biogr. notiserna, samt École classique d’orgue (25 h.) med viktigare orgelkompositörer från Frescobaldi till W. F. Bach. Verk för orgel och ork.: Marche funèbre op. 41, symf. nr 1 op. 42 (även som orgelsonat), Marche-Fantaisie op. 44, Meditation sur le Sta-bat Mater op. 63, Marche élégiaque op. 74, Allegro op. 81, Finale alla Schumann op. 83 m. fl. Verk för orgel: 8 sonater: d-moll op. 42, D-dur op. 50, c-moll op. 56, d-moll op. 61, c-moll op. 80, h-moll op. 86, F-dur op. 89 och A-dur op. 91; Pièces d’orgue (18 h.), L’organiste pratique (12 h.), The practical organist (12 h.; delvis identisk m. föreg.), L’organiste liturgiste op. 65 (10 h.) o. a. samt talrika transkriptioner och bearb. av äldre och nyare tonsättare. Övriga verk: Belsazar, lyrisk scen för soli, kör och ork., 3 mässor, F-dur, a-moll och Ess-dur, för soli, kör och orgel (el. ork.), m. fl. kyrkliga komp, för kör el. soli, instrumentalsoli med piano el. orgel etc. Litt.: F. de la Tombelle, Ä la mémoire de A. G. (1911; tills, m. flera av G:s elever). G.P. Guimard [gima:'r], Madeleine, fransk dansös (1743—1816), tillika med Camargo och Marie Sallé en av Frankrikes yppersta ballerinor, under sin glanstid en av Paris tongivande artister. Först skolad vid Comédie Frangaise fick G. sin slutliga utbildning vid kungl. dansakade-min. Är 1762 deb. hon på Stora operan som Terpsichore i Les caractères de la danse, vann en lysande seger och hade från denna stund ingen konkurrent om publikgunsten. Begåvad med mera charm än skönhet synes G. ha varit en fascinerande personlighet, lika skicklig skådespelerska som dansös. Hennes hem i Pantin och Paris voro intill revolutionen samlingsplatser för Paris förnäma värld. Revolutionsåret 1789 drog sig G. tillbaka från scenen och gifte sig med visdiktaren och koreografen Despréaux, som efter tillfälliga engagemang vid Stora operan år 1815 anställdes som prof, »de danse et de graces» vid MK i Paris. Sina största framgångar vann G. i Noverres Les caprices de Galathée och M. Gardeis Cher-cheuse d’esprit, Ninette ä la cour, La fete de Mirza, Le déserteur och Le premier navigateur. — G. är huvudfiguren i en opera av C. Pro-haska, Madeleine Guimard (Breslau 1930). 781 Litt.: E. et J. Goncourt, La G. (1893); M. E. Perugini, The art of ballet (1915); L. Vaillat, Histoire de la danse (1942). K. R-n Guion [ga^an], David Wendel Fen-• tress, amerikansk tonsättare (f. 1895 15/i2), mest känd genom sina transkriptioner av populära melodier, cowboysånger och negro spirituals; gr. David Guion Choral Club och Fort Worth Harmony Club i Texas. Verk: Baletterna Mother Goose (1930) och Shingandi (1932); Southern nights suite (1922), Sheep and goat walking to the pasture (s. å.), Alley tunes (1926), svit (1937) m. fl. orkesterverk, kör- och solosånger m. m. H. M-g Guiraud [girå'], Ernest, fransk tonsättare (1837—92), prof, i harmonilära 1876 och i komp. 1880 vid MK i Paris. Efter studier för fadern, musikläraren J e a n-Baptiste G. i New Orleans, USA, och vid MK i Paris, där Halévy undervisade honom i komp., erhöll G. 1859 Rompriset för kantaten Bajazet et le joueur de flüte. — Bland hans elever må nämnas Debussy, Dukas, Gédalge och C. M. Loeffler. — G., som utgav Traité pratique d’instrumentation (1895; 21933, bearb. av H. Busser), komp, recitativen till Bizets Carmen och instr. Offenbachs Hoffmanns äventyr. Verk: Operorna Sylvie (Paris 1864), En pri-son (Paris 1869), Piccolino (Paris 1876; Sthlm 1882) o. a. scenmusik; 3 ork.-sviter, uvertyren Artevald (1882), Caprice för violin och ork. (1884) m. m. Å. B. Guitarre, G u i t a r r a, ->Gitarr. Gulamåla viten, eg. Jan E r s s o n, uppländsk nyckelharpspelare från 1800-talets förra hälft, till yrket jordbrukare. G., som var bosatt i byn Gålarmora i Valö socken, Uppsala län, var i folktraditionen vida beryktad för sina signerier och förmenta troll-domskonster i förbindelse med sin musik. Litt.: R. Liljefors, Upländsk folkmusik (1929); N. Andersson, Svenska låtar. Uppland (1934). Gulbranson, E i 1 i f, norsk tonsättare, musikpedagog och -skriftställare (f. 1897 22/2). I sina kompositioner förenar han enkelhet med uttrycksfullhet och frisk melodisk känsla med modern form. G., som utbildats bl. a. vid MK i Oslo och MH i Berlin (Hindemith), var lärare i musikteori och piano vid MK i Stavanger 1918—20 samt vid Trondheims musikkskole 1920—22, undervisade i orgelspel vid Nidaros laererskole 1922—29 och i sång vid Trondheim kathedral-skole från 1920. Han var musikkritiker i flera tidn. och tidskr. (bl. a. Norsk sang från 1948); 1936—46 styrelseled. i Norske musikklaereres landsforbund och i Tono’s representantskap. 782