GUSTAF Prins Gustaf. Samtida oljemålning i Mus. Akad. arier, på vilka libretti skrevos av bl. a. J. H. Kellgren (Aeneas i Carthago, Gustaf Wasa och Gustaf Adolf och Ebba Brahe) och C. G. af Leopold (Frigga), och på hans planläggning återgår det semilyriska skådespelet — ett slags svensk variant till den franska komedibaletten — Birger Jarl, författat av G. F. Gyllenborg och G. G. Adlerbeth. Icke mindre betydelsefull var konungens insats för att säkerställa en konstnärlig standard åt sin opera. Delvis på hans eget initiativ och alltid under hans välvilliga medverkan inkallades kompositörer som J. G. Naumann, J. M. Kraus och abbé Vogler för att organisera musiklivet på ett högre plan och samtidigt genom skapande verksamhet bli förebilder för svenska konstutövare. Personligen ingrep Gustaf III även för att på gynnsammaste sätt rekrytera artistpersonalen, och han tröttnade aldrig att in i minsta detalj genom råd och praktiska anvisningar lämna sitt stöd vid uppsättningen av nya skådespel. Utan överdrift kan därför påstås, att den flammande lidelsen för det stora musikaliska konstverket, som är ett så karakteristiskt drag hos den gustavianska operan under konungens senare regeringsår, i mycket ger en återglans av hans egen konstnärliga fantasi. Med rötter hos Gluck och den franska klassicismen fick denna operakonst sitt representativa svenska uttryck i Naumanns Gustaf Wasa och Kraus’ Aeneas i Carthago. Den konstnärliga regressen efter konungens död belyser slående detta faktum, även om man tar i betraktande, att musikaliskt nya riktningar ung. vid 1800-t:s början satte in och gåvo andra aspekter för musikdramat än dem, som bestämt Gustaf III:s egen uppfattning. Litt.: Fredrik Sparres dagboksanteckningar (ms. i Riksarkivet); G. J. Ehrensvärd, Dagboksanteckningar, ... (1877—78); H. Nyblom, Gustaf III:s opera (1923); Beth Hennings, Gustaf III som kronprins (1935); A. Beijer, Slottsteatrarna på Drottningholm och Grips-holm 1 (1937); R. Engländer, J. M. Kraus und die gustavianische Oper (1943). E.S-m Gustaf (Frans Gustaf Oscar), svensk prins, hertig av Uppland (1827— 52), andre son till Oscar I. G:s musik, vanl. signerad G*****, uppvisar en vekt romantisk, stundom lätt sentimental stil av typisk svensk tidsfärg. Friskast äro hans manskvartetter, bland vilka t. ex. Sjungom studentens lyckliga dag! (1851) och Glad såsom fogeln (1846) alltjämt tillhöra snart sagt varje svensk manskörs repertoar. — Förste led. av MA 1844. Under studentåren i Uppsala stud. G. el. »sångarprinsen», som han även kallades, musik för A. F. Lindblad och umgicks med bl. a. Geijer, Wennerberg, J. A. Josephson och I. Hallström, av vilka han tog intryck för sitt musikaliska skapande. Förutom körsånger komp, han solosånger, däribl. I rosens doft (1846), Du undersköna dal och Psalmen 451 (Mina lefnads-timmar stupa; 1850) samt militär- och sorgmarscher för piano. Tills, m. Hallström tonsatte han även H. Sätherbergs — hans favoritskald — dramatiska skiss Hvita frun på Drottningholm (Sthlm 1847). G:s tonsättningar i ms. förvaras delvis i MA:s bibi. — En samlad uppl. av sångerna utkom 1853. Litt.: K. Nyblom, Prins G. (1927); Vivi Horn, Prins G. (1946). F.H.T. Gustaf Ericsson i Dalarne, dram med sång i 3 akter av C. Envallsson, musik av C. Stenborg. Uppförd ffg.: Sthlm 1784. Gustafson, Dagmar Lovisa, opera-och konsertsångerska, sopran (f. 1895 2O/io), sedan 1937 sångpedagog i Sthlm. G. stud, för G. Bratt i Sthlm och Grenze-bach i Berlin samt var elev och stipendiat vid K. teaterns operaskola, varunder hon framträdde som Stefano i Romeo och Julia och 1923 gjorde sin eg. debut som Zerlina i Fra Diavolo. Åren 1929—30 var hon engagerad vid Stadtthea-ter i Kaiserslautern. 795 796