HACKBRÄDE Hackbräde. Hackbräde (ty. Hackbrett, eng. dul-cimer, fr. tympanon, it. cembalo el. sal-terio tedesco), även kallat cymbal, musikinstrument av ung. samma utseen-ende som psalteriet (->Psalterium) men skiljande sig från detta i avseende på tonernas frambringande: hackbrädet anslås med två hammare, psalteriet knäp-pes med plektrum el. med fingrarna. Dessa bägge instrument kunna betraktas som historiska föregångare till pianofor-teinstrumentet resp, cembalon. Hackbrädet består av en liggande, i regel tra-petsformig. resonanslåda, omkr. 1 m lång, över vilken strängarna, 2—4 för varje ton (i äldre instr. även 5), äro spända. Urspr. användes mäs-singssträngar, i modernare instr. däremot stålsträngar. Ofta äro stränggrupperna ordnade så, att några av dem genom stallet delas i tvenne delar i proportionen 2:3, varigenom strängarna ljuda i kvintförhållande och bägge strängdelarna kunna utnyttjas. Instrumentets omfång är täml. ringa, 2—3 oktaver, delvis kromatiskt. — Hackbrädet spelas på liknande sätt som xylofonen: en längre ton med konstant ljudstyrka erhåller man genom snabbt upprepade slag med de bägge hamrarna. Dessa äro i de flesta fall på ena sidan beklädda med filt el. läder, varigenom omväxling i klangfärgen kan erhållas. Instrumentet saknar dämpningsanord-ning, vilket medför, att tonerna blanda sig med varandra och en brusande klang uppstår. Till ursprunget ett persiskt-irakiskt instrument, benämnt kanun el. santir (av grek, psal-terion), kom hackbrädet via Nordafrika till Spanien och Västeuropa. Det äldsta belägget för dess förekomst där är en relief från 1184 i katedralen i Santiago de Compostela. Under 1300- och 1400-t. var instrumentet mycket populärt i Europa och förekom ännu vid mitten av 1800-t. bland allmogen t. ex. i Dalarna. Även hos turkarna begagnades hackbrädet och kom genom dem till Ungern, där det ännu användes av zigenarna (cimbalom). Omkr. 1800 överfördes instrumentet även till Kina och andra östasiatiska länder; det kinesiska namnet yang ch’in betyder »utländsk cittra». — Vid slutet av 1600-t. byggdes av Pantaleon Hebenstreit en utvidgad form av hackbrädet, -^pantaleon el. pantalon. Jämförande art.: Klaverinstrument. Litt.: G. Kinsky, Katalog des Musikhistori-831 schen Museums von Wilhelm Heyer in Cöln 2 (1912); C. Sachs, The history of musical instruments (1940); A. J. Hipkins, Musical instruments ... (1945). L S. Hackett [hä'kit], Bobby, amerikansk jazzmusiker, trumpetare (f. 1915), sedan början av 1940-t. tillhörande en grupp vita Chicagomusiker, som dominerat de mindre nattklubbarna- i New York. H: hade en tid egen ork. i Boston, där han reklamerades som »den nye Beiderbecke»; därefter huvudsaki. engagerad i smärre ensembler. Hadley [häzdli], Henry Kimball, amerikansk tonsättare och dirigent (1871— 1937), en av de mest produktiva bland sin tids amerikanska kompositörer och som dirigent företrädare för nutida amerikansk tonkonst. Efter stud, vid New England Cons. of Music i Boston och därpå i Wien verkade H. från 1909 som dirigent vid olika amer. orkestrar, gr. 1929 Manhattan Symphony Orch. och var en av gr. av National Association for American C omposer s and C o n d u c-t o r s. En organisation med hans namn, Henry Hadley Foundation Inc., gr. i New York 1938 för att främja amer. tonsättares och artisters intressen. — G. 1918 m. konsertsångerskan Inez Barbour. Verk: 8 operor, 4 symf. o. a. ork.-verk; körverk a cap. och med ork.; kammarmusik och sånger. Litt.: P. Berthoud, The musical works of Dr. H. H. (1942). H.M-g Hadley [hä'dli], Patrick Arthur Sheldon, engelsk tonsättare (f. 1899 5/3), lärare i harmonilära, komposition och kontrapunkt vid Royal Coll. of Music, där han erhållit sin utbildning. — Mus. D. 1938 vid univ. i Cambridge. H. har huvudsaki. ägnat sig åt vokalkomposition av stort format och därvid visat utpräglad känsla för det intima sambandet mellan ord och ton. Verk: Vokalverken Ephemera för tenor el. sopran och kammarork. (1924), The trees so high, symf. ballad för barytonsolo, kör och ork. (1932), La belle dame sans merci för tenorsolo, kör och ork. (1935), Mariana för mezzosopran och kammarork. (1937), My beloved spake för kör, ork. och orgel (1938) m. fl.; scenmusik till Sofokles’ Antigone (1939); stråkkvartetter, fantasi för 2 violiner och piano, solo- och körsånger m. m. H. M-g Hadow [hä'ddåu], sir William Henry, engelsk musikskriftställare (1859—1937), utgav 1901—05 Oxford history of music (7 bd) och skrev själv 5. bandet, The 832