HALLER niska sällskapet i Stockholm 1885 —95 kan han sägas ha verksamt bidragit till ett modernt konsertväsen i Sverige. — LMA 1884. Hallén studerade 1866—71 vid MK i Leipzig, i München och för Rietz i Dresden och slog sig efter hemkomsten ned i Gbg. Efter att ha varit sånglärare i Berlin 1879—83 bosatte han sig 1884 i Sthlm, där han vistades resten av sitt liv utom 1902—07, då han ledde det av honom bildade Sydsvenska filharmoniska sällskapet i Malmö. I Sthlm togs Halléns organisationstalang i anspråk även för andra uppgifter: 1892—97 var han 2. kapellm. vid K. teatern och 1909—19 lärare i komp, vid MK där; dessutom kritiker i Nya Dagligt Allehanda. Sina recensioner samlade han 1894 i Musikaliska kåserier. I sina tidigare arbeten utgick Hallén från Schümann, ehuru med stark dragning åt nyromantikerna i harmonik och orkesterspråk. För vokalverken, t. ex. körballaderna Vom Pågen und der Königstochter op. 6, Traumkönig und sein Lieb op. 12, mässan och körvisoma, har Söderman varit av största betydelse. I orkesterkomp., bl. a. de på Liszt återgående symf. dikterna Todteninsel, Sphärenklänge o. a., visade han redan från början en i sv. musik dittills okänd klangfantasi. Även ur sv. folkton hämtade han näring: intressant är särskilt andra orkesterrapsodin, vars teknik med fritt behandlade sv. folkmotiv blivit förebild för senare verk i denna genre. Sin kanske främsta insats i samtidens ögon gjorde Hallén som operakompositör: med Harald Viking (Sthlm 1884) — uppförd på Liszts rekommendation i Leipzig 1881 — blev han den förste svenske representanten för det wag-nerska musikdramat i Sverige. Även Hexfäl-lan (1896) ansluter i stort sett till Wagner, medan Waldemar sskatten (1899), Halléns kanske främsta verk, och Valborgsmässa (1902; en om-arb. av Hexfällan) nå fram till en syntes mellan de båda huvudlinjerna i hans konst, den wag-nerska och den svenskt-nordiska. Stilistiskt likartad är även scenmusiken till D. Fallströms Ur Gustaf Wasas saga (1896); den däri förekommande balladen Junker Nils sjunger till lutan har blivit ett av tonsättarens mest framförda alster. I sina övriga verk följde Hallén i regel linjen från de sista operaverken, ehuru han förlänar dem ett allt personligare drag. Detta är tydligt i exempelvis tondikterna för stråkork. op. 40, i det alltjämt populära Juloratoriet och i manskörverket Sten Sture. Sina ideal förblev han trogen, även sedan tiden alltmer löpt ifrån honom. I sina bästa verk framstår han emellertid som en formsäker, melodiskt inspirerad kompositör med sällsynt förmåga att behandla orkestern och den mänskliga rösten. — Hans ms. bevaras främst i K. teaterns och MA:s bibi. Scenisk musik: Operorna Harald der Wiking (Leipzig 1881; Harald Viking, Sthlm 1884), Hexfällan (Sthlm 1896; omarb. som Valborgsmässa, Sthlm 1902), Waldemarsskatten (Sthlm 1899; Waldemar, Karlsruhe 1903), skådespels-musik till bl. a. Björnsons O v er Evne (Sthlm 1886), Geijerstams Nyårsnatten (Sthlm 1889), Fallströms Ur Gustaf Wasas saga (Sthlm 1896), Topelius’ Sancta Maria (Visby 1901) och Forslunds sagospel Det otroligaste (Sthlm 1902). Verk för orkester: De symfoniska dikterna Frithiof och Ingeborg op. 8 (1872), En sommarsaga op. 36 (1889), Die Todteninsel op. 45 (1898) och Sphärenklänge (1905), konsertuvertyren I vårbrytningen op. 14 (1877), 2 rapsodier op. 17 resp. 23 (båda uppf. 1882), 4 sviter: Ur Walde-marssagan op. 42 (1891), Ur Gustaf Wasas saga (1897), Suite nr 3 (1904) och Suite nr 4 (1915), violinromans op. 16, Huldigungsmarsch op. 10 (1876), Svensk hyllningsmarsch (1904), Svenska folkvisor och danser op. 37, Om hösten op. 38, två ork.-stycken (1895), I skymningen op. 40: 2 för stråkorkester. Körverk: Balladerna Vom Pagen und der Königstochter (Pågen och kungadottern; Geibel) op. 6 (1871), Traumkönig und sein Lieb (Drömkonungen och hans käresta) op. 12 (1885) och Das Schloss im See (Trollslottet; Müller von Königswinter) op. 32 (1889), Ett juloratorium (Annie Åkerhielm; 1904), Sverige op. 50 (1917), Missa solemnis (1920—21), Styrbjörn Starke (Nordlandskampf; Tigerschiöld) op. 34 för solo, manskör och ork. (1889), Dionysos, kantat för manskör och ork. (1901); Botgörerskan op. 39 (1890) och Julnatten op. 41 (1895), båda för kör, stråkar och orgel, Vineta op. 26 för kör, orgel och piano (1882), Requiescat för soli, kör och piano (1910), Das Aehrenfeld för damkör och piano (1880) m. fl. Sånger med orkester: Skogsrået (Rydberg) op. 33 för mezzosopran och ork. (1888), Jungfru Maria i rosengård (Rydberg), En visa om mig och narren Hercules (Fröding), Fyra sånger för baryton och liten orkester m. fl. Deklamatorium: Sten Stures död (Tigerschiöld; 1889). Kammarmusik: Pianokvartett d-moll op. 3 (1869), pianotrio c-moll (1868). Dessutom pianostycken, duetter och solosånger. Litt.: P. Vretblad, A. H. (1918); T. Norlind, A. H. (i Ur nutidens musikliv, 1922); E. Schrö-derheim, Tal vid A. H:s jordfästning (1925); M. Pergament, A. H., Wagnerianen (i förf:s Svenska tonsättare, 1943); Annie Äkerhielm, Vännen A. H. (i Musikmänniskor, 1943). G.P. Haller, H e r m a n n, schweizisk tonsättare (f. 1914), åren 1943—46 lärare vid MK i Zürich. Verk: Verkündigung för sopran och stråkork., Concertino för stråkork., violinkons., Fantasi för violoncell och stråkork., sonat för flöjt och piano (1945) m. fl. H. M-g 855 856