HARMONI däi’utöver i allmänhet den spec. betydelsen välklang (motsats: disharmoni), liksom man med adjektivet harmonisk avser något välavvägt, balanserat, något som uppfyller vissa formella skönhetskrav. Ytterligare en distinktion kan göras mellan harmoni och ackord, som kanske icke vunnit hävd i nord, språkbruk men föreligger på andra språk (eng. harmony, ty. Harmonie) och enl. vilken ackord betecknar själva råmaterialet, klangerna och deras omvändningar i enklaste form, medan harmoni åsyftar ackordens skiftande uppenbarelseformer i ett musikaliskt sammanhang, dvs. ackorden som bärare av skilda funktioner (i enlighet med E. Tochs definition: »Harmony is arrested motion»). För denna senare betydelse har man på svenska försökt lansera ordet klang. I. B-n Harmoni', namn på svenska musiktidskrifter, företrädesvis av religiös natur. 1. H. Tidning för den religiösa sångens och musikens befrämjande, en i Sthlm 1889 utg. publikation, red. av A. Edgren. 2. H. Kristlig musiktidning ..., en på Ung-domsstjärnans förlag, Osby, från 1914 sporadiskt utg. tidskr., som stått under ledning av J. So-nesson och (från 1920) av W. Wikholm. Den upphörde 1931. O. S. Harmo'nica aetherea [-ete'rea], en svagt intonerad, vanl. 3-korig mixturstämma i orgeln av mycket trång mensur. I Sverige är sammansättningen kvint, oktav och ters, 2 2/3', 2', 1 3/5', den vanligaste. Stämman, som tillhör den romantiska orgeltypen, har en mild, stråkbetonad klang. B. K. Harmonichorde [-kå'rd], ett instrument, som är en kombination av harmo-nium och klaver, uppfunnet av fransmannen A. Debain 1851. En liknande svensk uppfinning omtalas från 1830-t. — H. är ej att förväxla med harmonikord. Å. L-y Harmoni'en, Norges äldsta musiksällskap, gr. i Bergen 1765 och trots flera avbrott alltjämt i verksamhet. Sällskapets historia kan uppdelas i tre perioder: 1765—1843, 1844—1919 och slutl. tiden efter 1919. Under den första bestod föreningens orkester av mellan 20 och 30 man, såväl fackmusiker som amatörer, och vid dess konserter odlades främst Wienklassikema. Som dirigenter verkade S. Lind (1765—69), B. Ohle (1769—70), N. Haslund (1770—85), O. Rödder (1785—1805), H. Paulsen (1805—20), C. M. Lundholm (1820— 27) och F. G. Schediwy (1827—43). Är 1844 stiftades ett nytt sällskap, Det p h i Ih a r m o-niske selskab, men 1856 kom Harmonien åter igång och höll sig, trots stora ekonomiska svårigheter, levande till 1919. Ett 1894 stiftat konkurrensföretag, Musikföreningen, 899 slogs 1901 samman med Harmonien, varvid namnet ändrades till Musikföreningen Harmonien. Dirigenter under denna period voro: F. Rojahn (1856—59), A. Fries (1859—62 och 1864—73), A. Maczewsky (1862—64), R. Henneberg (1873—75), A. Blomberg (1875—78), H. Levy (1879—80), E. Grieg (1880—82), I. Holter (1882-86), P. Winge (1886—88), G. W. Magnus (1892—93), J. Halvorsen (1893—99), C. Danning (1899—1905) och H. Heide (1907—48). År 1919 rekonstruerades sällskapet med egen ork. under Heide, vilken 1948 avlöstes som dirigent av O. Kielland. Hela tiden har föreningen dessutom haft en kör, som 1949 uppgick till omkr. 200 medlemmar. Litt.: J. Petersen, Harmoniens historie (1901); O. Mosby, Musikselskapet H. (1949). ö. G. Harmoni'k, den stilhistoriska termen för de harmoniska medel som brukas under en viss epok, av en viss tonsättare el. inom ett på annat sätt stilistiskt avgränsat musikaliskt material. Under detta uppslagsord behandlas de harmoniska medlen ur stilhistorisk synpunkt. Betr, teoretisk-systematiska och pedagogiska aspekter ->harmonilära. Harmonikens historia är icke helt liktydig med samklangernas historia. Redan mycket tidiga och enkla former av flerstämmighet måste självfallet göra bruk av samklanger, men om harmonik i eg. mening kan man första tala, då dessa samklanger medvetet brukas som byggstenar i en musikalisk sats och sammanfogas efter harmonisk-logiska lagar. Under senmedeltid och renässans bestämdes följderna av samklanger ännu huvudsaki. av melodilinjernas rörelser i en polyfon stämvävnad; de voro alltså sekundära. Först inemot 1500-t. började man på allvar uppmärksamma de vertikala, klangliga produkterna av stämvävnaden som självständiga företeelser och iakttaga fortskrid-ningarna mellan ackorden. Denna utveckling kan lättast och tydligast följas i kadensbehandlingen under 1400- och 1500-talen. Det sena 1500-t. och 1600-t:s generalbasprincip banade väg för en ny samklangsuppfattning med ackordet i stället för intervallet som viktigaste element, men bundenheten vid ett linjärt tänkande och en av kyrkotonerna avhängig tonalitetsuppfattning var alltjämt så stark, att den för dur/moll-tonaliteten härskande harmoniska lagbundenheten först under förra hälften av 1700-t. blev teoretiskt klarlagd och behandlad. Ansatser till en medveten teoretisk utformning av ett harmoniskt system, baserat på treklangerna och polariteten mellan dur och moll, återfinnas redan hos G. Zarlino (1558), men den förste som på allvar försökte formulera principerna för en funktionellt betingad harmonik på denna grundval var J. P. Rameau (i skrifter från 1720-t.). Under senbarocken utgöras de harmoniska 900