HARMONILÄRA medlen huvudsaki. av treklanger, septim- och nonackord, anordnade i följder av mellan-kadentiska utvikningar till de med huvudtonarten mest närbesläktade tonarterna. Dessa angränsande tonarter uppträda vanl. inbördes relativt likvärdiga. Tendenserna mot homofoni och vismässig struktur under 1700-t. leda emellertid till en början till en viss förenkling av de harmoniska medlen, och i samband med den klassiska sonatformens utveckling och upphöjande till ledande formprincip når dominanttonarten en viktig särställning vid sidan om de mera avlägsna tonarter, som kunna beröras i framför allt genomföringspartier. Medan under generalbasepoken harmoniken väsentligen var en produkt av baslinje plus melodistämma (el. melodistämmor), tjänar den under den wienklassiska epoken främst till att realisera den latenta ackordföljd, som innehålles i den periodbyggda dur/moll-melodiken. Romantiken satte klangen i centrum på ett alldeles nytt sätt. Långt mera än tidigare blev den självändamål i egenskap av subjektivt uttrycksmedel, och harmoniken berikades under 1800-t:s lopp oavbrutet med nya medel, vilka icke endast togo sikte på spänningsverkan utan också i hög grad på färgverkan. Till dessa medel hör exempelvis ->terssläktskap (rikt utnyttjad hos bl. a. Schubert och senare tonsättare) och kromatisk släktskap. Efter 1800-t:s mitt ledde den successiva kadensutvidgningen — framdriven främst av Liszt och Wagner — till en formlig krissituation. Samtidigt eftersträvade man att avvinna de enskilda klangerna nya verkningar genom aiterationer, enharmoniska omtydningar, inskjutandet av olika klanger i varandra m. m. Därigenom skapades förutsättningar för en relativisering av de dissonanta klangernas spänningsverkan, som av impressionismens företrädare utnyttjades till ett renodlande av mångtoniga klanger med upphävd spänningsverkan. Hela denna utveckling av hög- och senromantikens harmonik är intimt förknippad med ett alltmera raffinerat utnyttjande av själva klangmedierna, alltifrån pianot till den stora romantiska orkestern. 1900-t:s klangvärld har ännu icke blivit föremål för teoretisk utforskning och kan f. ö. icke kartläggas på ett entydigt sätt. I stort sett kan man fastslå, att större delen av 1900-t:s musik frigjort sig från treklangsbundenheten men bevarat en känsla för tonalitet (»tonalt centrum»). Detta gäller dock icke för den atonala musiken, ej heller för den s. k. tolvtons-musiken, vars klangbildningar äro beroende av alldeles spec., ej harmoniskt betingade lagar. (->Tolvtonsmusik.) Andra vägar som prövats äro bi- och polytonalitet, utnyttjandet av kvart-byggda ackord m. m. Mycket ofta användas starkt dissonanta ackordbildningar helt utan harmoniska funktioner i traditionell mening som accent- och rytmförstärkande medel. Strängt taget råder numera en fullständig frihet att bruka alla tänkbara klangmöjligheter inom vårt normala tonförråd. Detta behöver därför icke leda till total anarki. I regel utnyttjas i en viss komposition ett bestämt urval av klangmedel, som får strukturell, nära nog motivisk betydelse. Se vidare ->Modern musik. Jämförande art.: Harmonilära. I. B-n Litt.: H. Riemann, Die Natur der Harmonik (1882); E. Kurth, Die Voraussetzungen der theoretischen Harmonik (1913); R. Lenormand, A study of modern harmony (1915); C. Mac-pherson, A short history of harmony (1917); A. Casella, L’evoluzione della musica a traverso la storia della cadenza perfette (1919; även fr. och eng. uppl.); E. Kurth, Romantische Harmonik... (1920; 31927); A. Coeuroy, Debussy et 1’harmonie romantique (i RM 1921); K. Jeppe-sen, Der Palestrinastil... (1925; eng. uppl. 1927); A. Liess, L’harmonie dans les oeuvres de Claude Debussy (i RM 1931); G. Haydon, The evolution of the six-four chord (1933); H. Andrews, Modern harmony (1934); H. Leichtentritt, Har-monic daring in the 16th century (i Modern music 1934); A. Hughes, The origins of harmony... (i MQ 1938); E. Toch, The shaping forces in music (1948). — övrig litt., se under Harmonilära. Harmo'nika. 1. Ordet har olika betydelser. Urspr. avsågs med h. endast glas-harmonika. När detta instrument i början av 1830-t. försvann, övergick bet. till dragspel och munspel. L-y 2. En svagt intonerad stråkstämma i orgeln av 8' tonhöjd och mycket trång mensur. Som pedalstämma i 16-fotsläge benämnes den h a r-monikabas. I äldre sv. orglar betecknar h. en svag stämma av trä med lätt stråkartad ton. B. K. Harmonikord [-kå'rd], ett i början av 1800-t. uppfunnet stråkklaver, på vilket tonen frambringades därigenom, att en med foten driven cylinder roterade mot strängarna. Dessa bringades i kontakt med cylindern genom nedtryckning av tangenterna. — H. är ej att förväxla med harmonichorde. k-y Harmonikår, bet. för en ensemble av trä- och bleckblåsinstrument med el. utan slagverk. Till h. räknas således militärorkestrar, amatörsammanslutningar för enbart blåsare osv. — Med harmonimusik avses repertoaren för h. Å. L-y Harmonilära, läran om ackordens byggnad och de harmoniska medlens behandling i flerstämmig sats. Under detta uppslagsord behandlas praktisk harmonilära inkl, harmonisering och harmonisk analys. 901 902