HARPA skruvanordning samt en främre «vertikal f ramstång, pelare, som har stödjande funktion. Harpan har 46 strängar, dia-toniskt stämda i Cess-dur. Medelst 7 pedaler kan varje sträng förkortas en halv el. en hel ton genom alla oktaverna. Omfånget är Cess2—gess4. Som harpans urform betraktas allmänt den primitiva musikbågen med övergångsformer över en flersträngad båge och därefter utbildandet av en korpus fram till b ågharpa n, som fanns redan 3 000 år f. Kr. Den yngre vinkelharpan, hos vilken strängfästet utgår i skarp vinkel från korpus, har fått bilda utgångspunkten för den europeiska harpan med dess tre konstitutiva element: korpus, hals samt en främre pelare mellan korpus’ och halsens fria ändar, ramharpa. De tidigaste beläggen för den europeiska harpan äro från de engelska öarna vid 700-t. Denna »nordvästharpa» (Sachs) har en från korpus utgående svängd hals och en för det mesta konvex pelare. Den fick från 1100-t. sin största utbredning på Irland (clairsearch). I våra dagar har denna keltiska harpa upplevt en renässans, och nya instrument byggas i USA, främst av N. A. Clark (f. 1883), som en hak-harpa med diatonisk stämning. Under 1200-t. framkom minnesångarharpan, ett mindre, lätthanterligt instrument med ett fåtal strängar. Under senare medeltid utbildas två formtyper, den äldre romanska med starkt böjd pelare och skarpa gränser mellan de olika kon-struktionselementen, samt den yngre gotiska med nästan rak pelare, en starkt konkav hals, som löper utåt-uppåt i en spets, samt mycket smal korpus, en typ som finns kvar in på 1500-t. Omvandlingarna under nyare tid beröra mest halsens utveckling mot större betydelse, samtidigt som pelaren får enbart funktionell uppgift att uppbära strängtrycket. Under hela medeltiden hade harpan diatonisk stämning, men under nyare tid började försök med kromatiska harpor, som hade en sträng för varje halvton. Experiment härmed fortsatte fram till mitten av 1600-t. I Tyrolen konstruerades mot slutet av 1600-t. en h ak-harpa. Den var vid övre strängfästet försedd med vridbara hakar, varmed strängen förkortades en halv ton. Omkr. 1720 uppfanns i Tyskland pedalharpan, där man medelst tram-por i fotplattan kromatiskt kunde höja alla lik-nämnda toner en halvton. Är 1820 fullkomnades denna av S. Erard med dubbelpedal-harpan, där var och en av de 7 pedalerna kan trampas ned i två omgångar, förkortande strängarna 2 ggr en halv ton. Härigenom har harpans betydelse och användning som solo-och orkesterinstrument betydligt ökats. Moderna harpor av hög kvalitet tillverkas av bl. a. firmorna Érard i Paris, Lyon-Healy och Wur-litzer i USA och Obermayer i München. 909 Modern dubbelpedalharpa. Bland skolor för harpa märkas sådana av J. G. H. Bachofen, N. C. Bochsa, T. Labarre, F. J. Nadermann, C. Oberthür, B. Pollet och A. Tombo. Litt.: J. C. G. Wernich, Versuch einer richti-gen Lehrart die Harfe zu spielen ... (1772); M. Rua, Cenni di storia delFarpa (1898; med suppl. 1902); J. Snoer, Die Harfe als Orchesterinstru-ment... (1898); R. B. Armstrong, The Irish and the Highland harps (1903); W. H. G. Flood, The story of the harp (1905); Hortense Panum, Middelalderens Strengeinstrumenter og deres Forlöbere i Oldtiden 1 (1915); H. J. Zingel, Harfe und Harfenspiel... (diss. 1932); dens., Wand-lungen im Klang- und Spielideal der Harfe... (i M. Schneider, Festschrift, 1935); H. J. Zingel, Zur Geschichte des Harfenkonzerts (i ZMW 1935); dens., Studien zur Geschichte des Harfen-spiels... (i AMF 1937); H. G. Farmer, Some notes on the Irish harp (i ML 1943); H. J. Zingel, Die Einführung der Harfe in das romantische Or-chester (i MF 1949). D.F.;Å.L-y 910