HARPA Harpa, isländsk blandad kör, vars första konsert avhölls i Reykjavik 1943 under ledning av R. Abraham; denne ledde även kören vid en turné till Khmn 1946. Harpsichord [-kå'rd] ->Cembalo. Harrell [hä'rrall], Mack, amerikansk operasångare, baryton (f. 190 9 28/io), en av de ledande inom sitt fack vid Metropolitan, även högt uppskattad konsertsångare. H. stud, först violin och var en tid konsertm. i Texas City, fick sin sångutbildning i Phila-delphia och vid Juilliard School of Music i New York, där han även deb. Är 1937 gjorde han sin första europeiska turné som romanssångare; deb. 1939 som Biterolf i Tannhäuser på Metropolitan, där han sedan varit engagerad med avbrott för säsongen 1945/46. Gästade Sverige och sv. radio 1949. Roller: Papageno i Trollflöjten, Wolf ram i Tannhäuser, Telramund i Lohengrin, Kothner i Mästersångarne i Nürnberg, Amfortas i Parsifal, Marcel i Bohème o. a. G. M. Ha'rris, Albert, polsk populärkompositör och schlagersångare (f. 1911 22/n), dr phil., främst känd genom Sången om Warszawa (1943). H., som 1946—49 vistats i Sverige och tills, m. brodern pianisten Mieczyslav H. framträtt i sv. radio, har skrivit musik till filmen Sången om Stockholm (1947). H.M-g Harris [hä'rris], Sir Augustus Henry Glossop, engelsk teaterman (1852—96), en av Englands mest berömda impressarier, från 1888 bl. a. administrativ ledare för Covent Garden i London. H., som urspr. var skådespelare, förhyrde 1879—87 Drury Lane Theatre i London för operaframföranden och vann där stora framgångar med bl. a. Carl Rosa Opera Co. År 1888 övertog han Covent Garden, som under hans administration genom omsorgsfulla uppsättningar och genomgripande nydaningar (bl. a. föreställningar på originalspråken) kunde uppvisa lysande konstnärliga resultat. H. var härvid ivrigt verksam för att göra Wagner känd i England. — Knight 1891. G. P. Harris [hä'rris], Charles Kasseil, amerikansk tonsättare (1865—1930), känd för sånger i en mestadels sentimental genre, bland vilka After the boll (1892) blev den mest populära. Hans memoarer, After the ball, 40 years of melody, utkom-mo 1926. H. M-g Harris [hä'rris], Roy, amerikansk tonsättare (f. 1898 12/2), en av USA:s ledan-911 de i våra dagar. I sin tonkonst har Harris kommit att framstå som specifikt amerikansk. Hans stil är personligt modern, gärna kontrapunktisk, och med utpräglad känsla för tonarternas »stäm-ningsinnehåll». Ett visst spekulativt drag kan icke frånkännas denna musik, av tonsättaren själv dock karakteriserad som mer emotionell än intellektuell. — Chef för musikavd. vid Colorado Coll. i Colorado Springs 1943—48, sed. 1949 ledare för komp.-avd. vid Peabody Coll., Nashville. Harris inskrevs först vid 24 års ålder vid Univ. of California i Los Angeles, där han stud, för bl. a. Farwell (harmoni) och Alt-schuler (instrumentation). Efter en kort tid som harmonilärare vid Hollywood Cons. och som musikkritiker i Los Angeles reste han 1926 till Paris för vidare utbildning för Nadia Boulanger. Sedan han återkommit från en andra resa 1929, innehade han flera lärartjänster, bl. a. som dir. vid musiksektionen av West-minster Choir School i Princeton 1934—38 och vid Cornell Univ. i Ithaca. Till Harris’ elever räknas en rad av Amerikas yngre tonsättare. Harris blev tidigt uppmärksammad och var redan efter sin återkomst från Frankrike 1929 ett framträdande tonsättarnamn i USA. Hans verk framföras nu överallt, och en stor del av hans produktion (även de större verken) ha inspelats på grammofon. Med konserten för piano, klarinett och stråkkvartett (1927) kan Harris’ tonspråk sägas vara i huvudsak färdigbildat. Sålunda återfinnas här den vitt utspunna melodiska linjen, den asymmetriska och ofta varierade rytmiken och den något kantiga strukturen. Hans tonkonst har sökt näring från skilda områden: melodiken har stundom släktskap med keltisk folkton el. minner om protestantisk hymntematik. Folkmusik använder han dock endast då detta uttryckligen framgår av styckets titel. Kontra-punktiken har framgått ur ett studium av de nederländska skolornas företrädare samt J. S. Bach, och han använder gärna former som kanon, fuga och passacaglia. De rytmiska sche-mata äro ofta av mycket komplicerad art med ovanliga kombinationer som t. ex. 13A, 14A osv. Rent personliga drag i Harris’ tonsät-tarskap framträda i vissa ovanliga kalkyler, t. ex. i fråga om tidsmomentet, som spelar stor roll, framför allt i tidigare verk. I Time suite (1936) varar första satsen en minut, den andra två etc., och 4 minutes and 20 seconds (1934) har skrivits för att utfylla en grammofonskivsida. Harris har även utarb. ett subtilt »stäm-ningsregister», återgående på kyrkoton- 912