HASSE, K. med den berömda sångerskan Faustina Bor-doni. Redan s. å. bar han också titeln av kapellm. hos polske kungen och deb. 1731 i Dresden med sin opera Cleofide (Alessandro nelle Indie). Bland åhörarna befann sig möjl. J. S. Bach med sonen Wilhelm Friedemann, som just då besökte Dresden. Trots anställningen vid August II:s hov fortsatte Hasse sitt kringflackande och uppförde bl. a. i London 1734 operan Artaserse, i vilken enstaka nummer skrivits av Porpora, Ariosti och Broschi. Operan uppfördes de närmaste åren ett 40-tal ggr, en ovanligt hög frekvenssiffra för tiden och vittnande om, att Hasse slagit igenom också i England. Flertalet av Hasses libretti återgå på Metasta-sio, som i sin tur litterärt dominerade operadramat vid denna tid. Med undantag av Te-mistocle har Hasse tonsatt Metastasios samtliga stycken och i många fall givit dem i två, t. o. m. i tre olika versioner. Hasses melodik, uppbyggd vanl. på skalans tredje, fjärde, femte och sjätte ton, är mättad av sinnligt välljud. Men Hasse framstår också i flera av sina verk som en betydande dramatiker, utan att därför rubba på operadramats konventionella regler, som i själva verket satte stopp för en karaktärsteckning efter modernare begrepp. Förklaringen till hans framgångar ligger däri, att han med betydande formtalang och en otrolig vitalitet och förmåga att inom snäva gränser förnya sig själv fullkomligt i sin musik tillfredställde smakuppfattningen hos den publik, för vilken han komp, sina operor. Liksom överallt annars i det samtida operadramat dominerar solosången. Orkestern medverkar icke som dramatisk faktor utan nöjer sig i regel med ett problemfritt ackom-pagnemang för att ibland också måla den lyriska bakgrunden, summariskt angivande växlingen av skuggor och dagrar. En egendomlighet för Hasse är, att han i motsats till det allmänna bruket i den seriösa operan tagit i anspråk basrösten, som eljest blott utnyttjades i buffan. Vid enstaka tillfällen som i Adriano in Siria (1752) höjer sig hans melodik till en sublim skönhet, påminnande om tongångarna i Glucks reformoperor. Prästkören i Olimpiade (1756) pekar likaledes fram mot de senare reformerna, och förekomsten av konserterande dubbelork. i Solimanno (1753) och balett i Par-tenope (1767) visar, att han ej stod främmande för vad som rörde sig i tiden. Till sin estetiska grunduppfattning höll han likafullt fast vid barockoperan, och liksom hans egen framgång stod i samklang med dennas uppsving, beseglades hans öde att hastigt glömmas, när med nyklassicismen och snart därefter romantiken de gamla idealen för operadramat sopades undan. Är 1767 bosatte sig Hasse i Wien och överflyttade 1773 till Venedig, där han 10 år senare avled. Som åldrad patriark inom tonkonsten betraktade han med välvilja unga snillens första lärospån och hörde till dem, som fäste 927 sig vid Mozarts ovanliga begåvning. En av hans sista elever var abbé Vogler. En samlad uppl. av sina verk förberedde han mot slutet av 1750-t., men ett bombardemang av Dresden under sjuåriga kriget förintade hans samlarmöda 1760, och den planerade tryckningen hos Breit-kopf och Härtel omöjliggjordes. Antalet av hans operor kan icke exakt bestämmas. Kända för eftervärlden äro 65 operor, 14 intermezzi och 23 musikdramer med enstaka nummer av hans hand. För Venedig skrev han 1728 ett Miserere, som länge åtnjöt stor popularitet. Bättre än Hasses operor har hans övriga kyrkomusik efter hans död hävdat sin ställning. Av 12 oratorier märkes La conversione di Sant Agostino till text av August II :s gemål Maria Antonia. Av hans övriga musik kunna nämnas instrumentala verk för olika besättningar. G. 1730 m. operasångerskan Faustina Hasse. — Försök i senare tid (Dresden 1883) att på-nyttväcka intresset för hans operadramatik ha icke krökts med framgång. E. S-m Verk i nytr.: Oratoriet La conversione di Sant Agostino i DDT 20 och konsert h-moll för flöjt och stråkar med b. c. i DDT 29/30, utg. av A. Schering. Konsert G-dur för flöjt och stråkar med b. c., konsert D-dur för flöjt, 2 violiner och stråkar med b. c., sonater, e-moll och G-dur för flöjt och cembalo, e-moll för violin och cembalo, D-dur för violin el. gamba och cembalo samt F-dur för cembalo, utg. av R. Eng-länder. Sonat Ess-dur för cembalo, utg. av R. Steglich. Andra verk ha publ. av O. Schmid i bd 1—2, 6—8 av Musik am sächsischen Hofe, G. Göhler (Zehn ausgewählte Orchesterstücke, 1904) o. a. Litt.: F. S. Kandler, Cenni storico-critici in-torno alla vita ... di G. A. H. (1820); A. Stierlin, J. A. und F. H. (1852); R. Eitner, J. A. H:s Werke auf dem Königlichen Bibliothek zu Berlin (i MM 1879); W. H. Riehl, Musikalische Charakterköpfe 1 (61879); K. Mennicke, J. A. H. ... (i SIMG 1903/04); dens., H. und die Brüder Graun als Symphoniker (1906; med tematisk fört.); B. Zeller, Das Recitativo accom-pagnato in den Opern J. A. H:s (diss. 1911); W. Müller, J. A. H. als Kirchenkomponist (diss. 1911); L. Kamiehski, Die Oratorien von J. A. H. (1911); R. Gerber, Der Operntypus J. A. H:s und seine textlichen Grundlagen (1925); J. Hennings, Das Musikergeschlecht der H. (i MF 1949); A. Schering, J. A. H:s La Conversione di Sant’ Agostino (i DDT 20). Hasse, Karl, tysk tonsättare och musikskriftställare (f. 188 3 20/s), dr phil. 1923 vid univ. i Tübingen, dir. vid MH i Köln från 1935; även känd som framstående orgelvirtuos. Som tonsättare har H. vunnit uppmärksamhet för gedigna, polyfont hållna kompositioner, främst Sympho-nische Variationen über das Lied Prinz 928