HAYDN eller i en symfoni som den 1774 komponerade nr 55 (»Skolmästaren»), som uttrycksmässigt sett är vitt skild från de två år förut skrivna symfonierna. Men i övrigt få dessa år sin prägel av arbetet med de stora vokalformerna, oratoriet II ritorno di Tobia och isynnerhet en rad operor. Alla dessa operor tillhöra också den lättare genren, opera buffa, men de uppvisa en ständigt växande fördjupning i de musikdramatiska problemen, ett stadigt närmande till den klassiska karaktärsoperan, som når sin höjdpunkt hos Mozart 10—15 år senare. Det förefaller som om problembrottningen med operaformen under denna period i någon mån har överskuggat instrumentalmusiken i Haydns medvetande i motsats till föreg. period. 5. Under tiden från omkr. 1779 till omkr. 1783/84 framträder ånyo en starkare tendens till experimenterande i Haydns verk. Inom operan understrykes detta förhållande särskilt påfallande av att Haydn efter en lång rad av buffaoperor vänder sig till opera seria (L’isola disabitata, Armida). På symfonins och kvartettens områden märks det särskilt i den satstekniska utvecklingen, som leder till en lycklig förening av barocktraditionens polyfona tendens och den »galanta» stilens homofoni. Som genombrottsverket för denna syntes mellan nytt och gammalt nämnes oftast stråkkvartettserien »op. 33», de s. k. »ryska» kvartetterna, men även i samtida eller något tidigare symfonier möta vi samma bruk av tematiskt arbete, som avgjort karakteriserar den klassiska instrumentalmusiken den efterföljande tiden. I symf. nr 76—81 (1783—84) spåras också på annat sätt en viss stilförändring. Vid sidan av klart Haydnska drag stöta vi på vändningar och hela satser, vilka icke riktigt förnimmas som äkta uttryck för Haydn utan som tyda på främmande inflytelser (italiensk opera, Mozart) och dessutom på en i Haydns följ, produktion oftare framträdande, mera »representativ» karaktär hos symfonierna (o. a. verk). Detta hänger förmodligen samman med att Haydn i växande grad nu komponerade sina symfonier icke med hänsyn till Esterhåzy-kapellet utan med tanke på den större musikpubliken, med vilken han genom utgåvorna av hans verk i Paris, London och Wien kom i kontakt. Något liknande gäller om de två konserterna från dessa år, violoncellkonserten och klaverkonserten i D-dur. 6. Under åren fram till furst Nicolaus’ död, alltså omkr. 1784—90, synes man icke ha ställt några större krav på att Haydn skulle komponera nya verk för Eisenstadt och Esterhåz. Några operor har han icke skrivit under denna tid. Vad vi med säkerhet kunna hänföra till dessa år är i första hand en rad kompositioner, skrivna på beställning — men därför icke »beställningsmusik» i sämre mening — till förläggare, konsertgivare eller privata musikälskare. De sex »Paris»-symfonierna (nr 82- 87) må i första hand nämnas tills, m. de två »Tost»- och tre »Wallenstein»-symfonierna (nr 88—89 och 90—92). Vidare en rad klavertrios, skrivna till förläggare som Forster i London och Artaria i Wien, några klaversonater och tre kvartettserier. I verken från dessa år har Haydns stil nått sin fulla klarhet. Han har övervunnit den osäkerhet som kan spåras tiden strax förut. Han har tillägnat sig — och kan också för framtiden tillägna sig — drag utifrån, i synnerhet från Mozarts konst, utan att hans personliga egenart försvagas. 7. Första delen av 1790-t., med Londonresorna som centrala upplevelser, betyder ett fullföljande av den föreg. periodens traditioner, med symfonier, kvartetter och klavertrios, skrivna hu-vudsakl. på beställning. I förhållande till arbetena från 1784—90 ge dock Londonverken en förstärkning av de omedelbara verkningarna, vilka delvis bero på nya uttrycksmedel (orkesterbehandlingen) men i hög grad dessutom på en tilltagande förenkling av det musikaliska stoffet (liedmässig utformning, okonstlade temata, delvis hämtade från folkmelodier (?)). 8. Under Haydns sista period, tiden efter London från omkr. 1795 till omkr. 1803, då hans egentliga kompositörsverksamhet upphör, inträffar en avgörande vändpunkt. Instrumentalverken, som stått i centrum av hans verksamhet de föreg. 10—12 åren, träda mycket starkt tillbaka — symfoniproduktionen upphör helt efter 35 års oavbruten utveckling — och vokalverken bliva de, som särskilt sysselsätta Haydn, först och främst de sex stora mässorna (1796— 1802) och de två oratorierna Skapelsen och Årstiderna (1798—1801). Dessa verk beteckna en ny och sista höjdpunkt i Haydns utveckling utan något motstycke under föreg. perioder. Symfonier. I Haydns symfonier från tiden fram till omkr. 1770 göra sig en hel rad inflytelser gällande. Från början av 1760-t. finna vi en del symfonier av den typiska förklassiska tresatsiga typen med rötter i italiensk opera-sinfonia (nr 4, 10, 27 m. fl.); härtill komma andra med konsertinslag, såsom de tre concerto-grosso-prägläde »Programsymfonierna» (nr 6—8), och en rad med enkelt konserterande sats (13, 24, 36, 41); divertimentoprägeln framträder i symf. som nr 12, 14, 16, medan andra påminna om kyrkosonatens form och traditioner (5, 11, 18 m. fl.). Redan i symf. från 1764—65 (nr 21—24, 28—31) spåras dock tydligt Haydns förmåga att sammansmälta dessa mycket olikartade tendenser till en samlad, personligt präglad symfonisk utvecklingslinje. A-dursymf. nr 28 och B-dur-symf. nr 35 (1767) kunna räknas som några av de finaste uttrycken för den ljusa och lätta ton, som är för härskande i dessa tidiga verk. Men med mollsymfoniema från de närmast följ, åren bryter en ny och starkare ton in i Haydns konst. G-mollsymf. nr 39 (omkr. 1768) och f-mollsymf. »La Passione» (1768) — alltjämt 961 31. Musik. II 962