HAYDN med den från kyrkosonaten härstammande inledningen med en långsam huvudsats — öppna raden, vars mest kända och präktigaste verk äro e-mollsymf. (»Trauersymphonie») nr 44 (omkr. 1772) och fiss-mollsymf. (»Avskeds-symfonin») nr 45 (1772) med den ofta beskrivna säregna avslutningen. Som motstycke till dessa mera lidelsefulla verk står en rad starka, klangglada, fast uppbyggda symfonier, såsom D-dur-symf. nr 42 (1771), C-dursymf. nr 48 (»Maria Theresia»; omkr. 1772) och något senare den i olika versioner förekommande D-dursymf. (»LTmperiale») nr 53 (omkr. 1775?). Ess-dur-symf. nr 55 (»Skolmästaren»; 1774) visar åter i motsats till föreg. periods kraftiga och lidelsefulla symfonier en nästan divertimentoaktig lätthet och grace, och denna tendens mot obesvärade, livsbejakande uttryck är en grundton i det stora flertalet av de senare symfonierna. Av verken före Paris-serien höra nr 63 (»Roxelane»), 69 (»Laudon») och 73 (»Jaktsymfonin») till dem, som blivit kända under ett mer el. mindre tillfälligt namn, men många andra (namnlösa) symfonier böra framhållas såsom i hög grad förtjänta av en plats i den gängse repertoaren, som nr 57 D-dur, 61 D-dur, 64 A-dur, 66 B-dur, 67 F-dur, 70 D-dur, 71 B-dur och åtskilliga andra. — Först bland Pa-ris-symf. nr 82—87 (1785—86) påträffa vi de första representanterna för det mycket snävare urval av Haydn-symfonier, vilka kunna sägas på allvar ha erövrat en plats i den traditionella konsertrepertoaren. Detta gäller framför allt de två symf. med de karakteristiska tillnamnen »L’ours» och »La Poule» (nr 82 C-dur och 83 g-moll) och ännu mera nr 85 (»La Reine») och D-dursymf. nr 86 (utan benämning). Nr 85 visar i sällsynt klarhet Haydns förmåga av variation med små medel, icke blott i den charmerande »Romance», som bildar den långsamma satsen, utan också i första satsen, där huvudtemat, ritornellartat upprepat, ständigt vänder tillbaka men varje gång i mer el. mindre förändrad form. — Av symfonierna mellan Paris- och London-serierna ha i synnerhet nr 88 G-dur med dess patetiska largo och de mycket inspirerade yttersatserna och den längre fram som »Oxford-symfonin» kända nr 92 G-dur vunnit mycket erkännande, men också en symf. som nr 91 Ess-dur förtjänar obetingat en plats bland de allmänt uppförda. — Framför alla andra står dock i det allmänna medvetandet de 12 London-symf. nr 93—104 såsom monumentet över Haydns symfoniska verksamhet. Denna värdesättning är på samma gång både riktig och felaktig. Faran med en dylik värdering består däri, att man låter dessa symfonier i otillbörlig grad undanskymma de tidigare, att man förbiser både att det i många av dessa finns stora musikaliska värden och att de i högre grad äro uttryck för Haydns insats i symfonins utveckling än de 12 London-symf., vilka äro sena, fullmogna frukter av hans arbete 963 med den symfoniska formen. Men det är klart, att denna enhetliga grupp på 12 stora symfonier, skrivna under loppet av knappa fem år, stilistiskt närbesläktade och alla på ett högt konstnärligt plan, måste utöva en särskilt stark effekt. Av den första serien kom i synnerhet nr 94 (»med pukslaget»; eng. »The surprise») tidigt att höra till de särsk. populära Haydn-symfonierna; den något Beethoven-antecipe-rande nr 95 c-moll och den utpräglat virila nr 97 C-dur må likaså framhävas. Både i det fina adagio cantabile i nr 98 och i Ess-dursymf. nr 99 har man velat se kompositioner för Mozart »in memoriam», men knappast på tillräckliga grunder. Med en serie av i bästa mening populära symfonier avslutar Haydn denna musikart: »Militärsymfonin» nr 100, »Ursymfonin» nr 101, den stora B-dursymf. nr 102, »med pukvirveln» nr 103 och »London-symfonin» nr 104. I London-symf. förenas Haydns överlägsna mästerskap i den symfoniska uppbyggnaden med en finess i instrumentationen och en känsla för melodisk enkelhet, som nästan kan gränsa till det schlagermässiga (an-dante-temat i symfonin med pukslaget!). Det är därför ingalunda märkligt, att dessa verk, samtidigt som de framkalla yrkesmusikernas beundran, ha kunnat bevara en orubbad publikynnest. Men man bedömer saken ytligt, om man menar sig kunna hänföra denna framgång endast till de populära verkningarna. Det är — trots allt — icke melodiernas publiktycke utan finheten i den rent musikaliska utformningen, som utgör grunden för dessa symfoniers livskraft. Uvertyrer och andra verk för orkester. I E. Mandyczewskis förteckning över Haydns uvertyrer ha uppförts 16 arbeten, däribland 10, som uppgivas vara uvertyrer till bestämda operor o. d. Men vid flera måste ett frågetecken sättas. En av dem, nämligen uvertyren till »Kung Lear», är med säkerhet inte alls av Haydn; rörande andra äro bevisen för deras anknytning till de påstådda verken tämligen löst grundade. Ingen av dem tillhör Haydns mera framstående verk. Vi kunna därför nöja oss med följ, generella påpekanden. Till Haydns tidigaste dramatiska verk, Acide (1762), finns en tresatsig uvertyr, mycket liknande de samtidiga tresatsiga symfonierna, endast med något kortare huvudsats (och utan repetitionsdel). Men vad som spelats som uvertyr till operorna från 1766 och hela tiden fram till 1779 kunna vi icke med säkerhet påvisa. Vid några tillfällen ha sannolikt satser av symfonier kommit till användning — t. ex. huvudsatsen av symf. nr 63 till II mondo della luna (1777), och förmodligen ha också de sex uvertyrer, som utgivits under titeln Sei Sinfonie som op. 35 (1782), helt el. delvis varit avsedda för teaterbruk; den första av dem hör till operan L’isola disabitata, den sista till oratoriet II ritorno di Tobia. Utom L’isola disabitata ha även de två 964