HAYDN nuetterna i denna serie alla benämnas »scherzo» eller »scherzando». Av de tidigare kvartetterna har särskilt op. 3 nr 5 F-dur vunnit popularitet; det är nämligen den långsamma satsen, som under den täml. missvisande beteckningen »Se-renade» blivit ytterst populär. — Till de mest kända kvartetterna höra vidare: »Fågelkvartetten», op. 33 nr 3 C-dur; »Froschkvartetten», op. 50 nr 6 D-dur; »Rakknivskvartetten», op. 55 nr 2 f-moll; »Lärkkvartetten», op. 64 nr 5 D-dur; »Ryttarkvartetten», op. 74 nr 3 g-moll; »Kvintkvartetten», op. 76 nr 2 d-moll; »Kejsar-kvartetten», op. 76 nr 3 C-dur (med de kända var. över »Gott erhalte Franz den Kaiser», Haydns egen, ett par år tidigare komponerade melodi till den österrikiska kejsarsången). Under Haydns namn föreligga också en serie flöjtkvartetter »op. 5» och en serie flöjttrios »op. 11» från tiden omkr. 1770, men det rör sig här dels om oäkta, dels om arr. verk. Däremot äro några flöjttrios från 1780-t., »op. 38», och 1790-t. äkta nog men utan större betydelse. Från 1780-t. datera sig också åtskilliga kompositioner, vilka representera en efterblomstring av divertimentogenren. Den 1781 utgivna serien, »Sei Divertimenti Concer-tanti a 8 parti», är i huvudsak en egenhändig bearb. av baryton-divertimenti från omkr. 1775. På samma sätt omformade Haydn några för kungen av Neapel 1790 komponerade notturni, så att det urspr. använda, mycket speciella instrumentet, »lira» (Drehleier), ersattes med gängse instrument, och i denna förändrade form framförde han flera av dem vid sina konserter i London. Slutl. må nämnas några kompositioner för harmonimusik; bland sex Feldparti-ten (från Haydns mogna år?) har en enda vunnit en sentida berömmelse av speciell art genom Brahms bruk av temat från den långsamma satsen — med överskriften Chorale St. Antonii — som underlag för sina Variationen über ein Thema von Joseph Haydn. Klavermusiken och kammarmusik med klaver. Även klavermusiken har en divertimentope-riod, vilken fortfarande kan sägas vara ganska outforskad. Det gäller särskilt de icke så få kompositionerna för klaver med beledsagning av stråkar (undantagsvis även horn), för det mesta 2 violiner och bas, några gånger dock — såsom i de senare klavertriorna — violin och violoncell. Dessa verk, de s. k. Klavierdiverti-menti mit Begleitung kunna ytligt sett — tack vare gemensam besättning — förete likhet med de tidiga klaverkonserterna men skilja sig dock från dem genom sin utpräglat lätta karaktär. Det är alldeles uppenbart dilettant-och kammarmusik, icke konsertmusik. Med få undantag äro de ännu otryckta och praktiskt taget okända. De egentliga k 1 a v ersonaterna, i Haydns tidigare skede kallade divertimenti, senare sonater (för kla-versolo) föreligga däremot sedan 1921—22 i en samlad kritisk utgåva (K. Päsler), som gjort 969 det möjligt för oss att lära känna även de tidigaste verken. (Den uppställda ordningsföljden är dock näppeligen fullt riktig.) Från ganska primitiva stycken (nr 7, 8, 9) över något mera utvecklade, starkt barock- och diverti-mentopräglade stycken (nr 4, 5, 6 o. a.) når Haydn under tiden till omkr. 1765 fram till en begynnande självständig stil, som väl ännu bär tydliga spår av divertimentotraditioner men samtidigt låter egna drag klarare framträda (13, 14). Även en starkare expressiv ton (C. P. E. Bach) kan tillfälligtvis förnimmas (nr 2). Haydns utveckling åren omedelbart efter 1765 leder klaversonaten in på helt nya banor. Starka vittnesbörd härom ha vi i nr 45 (1766), 19 (1767) och 46 (omkr. 1767—68). Både i yttre dimensioner och inre styrka växer klaversonaten, under påverkan av större former, i synnerhet symfoni- och klaverkonsert, till ett format, som de föreg. sonaterna icke låta en ana. Ytterligare belägg för ett starkt personligt ställningstagande till sonatens problem ha vi i c-mollsonaten från 1771 (nr 20), en av de absoluta höjdpunkterna i den tidiga klassiska sonatlitteraturen. Det är först och främst det påtagligt expressiva, som ger sonaten dess särprägel, men karakteristiskt för denna liksom för de omedelbart föreg. är också det särskilda förhållandet, att alla satserna formas i en brett anlagd sonatform (el. liknande) utan den nästan obligata menuetten, som både i föreg. och efterfölj. sonater oftast ersätter en av de tre satserna (som regel mellansatsen). Efter den starka urladdningen i c-mollsonaten visa de följ, sonaterna Haydn på väg tillbaka till lugnare regioner. I de sex sonater, nr 21—26, som Haydn komponerade 1773 och året därefter utgav i tryck, tillägnade furst Esterhåzy, har den utveckling hän mot den »stora» sonaten, som Haydn i föreg. sonater påbörjat, icke fullföljts; i några av sonaterna spåras ständigt framträdande expressiva element, men andra sonater framstå mera som förädlade divertimenti, högt kultiverad underhållnings-musik. Vad som likväl gör dessa sonater så fängslande är i synnerhet den ständigt alltmera förfinade kompositionstekniken och det i bästa mening musikantiska momentet. Mellan dessa två poler, det förfinade diver-timentot och den expressiva, patetiska sonaten pendlar Haydns sonatkonst i de senare verken, först med starkare lutning åt den ena eller andra sidan, efterhand mera med tendens att sammansmälta element från bägge håll till en klassisk sonatprägel. Utom serien från 1773 komponerade Haydn en ny serie på 6 sonater, nr 27—32, några år senare (möjl. 1776), och som hans första utgåva hos Artaria i Wien kommo 1780 ännu en gång 6 sonater (»op. 30») nr 35 —39 och (den tidigare komponerade) nr 20. Från 1780-t. finns en saml. om tre sonater, nr 40—42 (Bosslers »op. 37»), som också återfinnes som stråktrjo, och j två olika utgåvor från 970