HAYDN ning i oratoriets utveckling. Endast i den stora lovsångskören skönjes en närmare, anknytning till det händelska oratoriet. Haydn lyckades bevara den omedelbara friskheten i fullt mått även i Årstiderna. Mot Skapelsens upphöjda ämne står här en mera vardaglig motivkrets. Årstidernas gång skildras inte som celesta fenomen utan i glimtar av livet på landet vår, sommar, höst och vinter. Mot den borgerliga miljön svarar en dragning åt det mera folkliga, nästan populära, i själva musiken, vilket särskilt tydligt framträder i sådana partier som plöj arens aria med citat från Haydns egen »pukslagssymfoni» el. i den sångspelsaktiga scenen med Hanna vid spinnrocken. Trots de många likheterna mellan dessa två verk, såväl i enskildheter som i de använda musikaliska formerna och i hela den musikaliska uppläggningen, förnimmer man dock en rätt stor åtskillnad i helhetsintrycket. Bägge verken höra till den musikaliska klassicismens yppersta produkter och ha därtill utövat ett betydande inflytande på en bestämd och mycket väsentlig sida av 1800-t:s musikliv: den i talrika körsällskap omhuldade amatörmusiken, där de tillsammans med Hän-dels oratorier och Bachs passioner utgjort en väsentlig del av det underlag, på vilket den borgerliga musikkulturen utformats. Sånger. I liedformens historia intar Haydn däremot en blygsam plats. Bortsett från de förut nämnda lustspelsinläggen, som Haydn antagligen komponerade på 1750-t., möta vi honom som lied-kompositör först i de två saml., vardera på 12 sånger, som utkommo i Wien 1781 och 1783. De äro genomgående mycket traditionella, oftast till obetydliga texter, och utan någon djupare inlevelse i liedformens speciella uttrycks-problem, som först började ta form ungefär vid denna tid. Det instrumentala inslaget i melo-diken är ofta omisskännligt. Betydligt finare, med vida större uttrycksmässig fördjupning och även till tacksammare texter, äro de 12 sånger, som utkommo i två häften i London 1794 och 1795, däribl. Shakespearesången She never told her love och den förtjusande och omtyckta My mother bids me bind my hair. Bland enstaka sånger står Haydns fina, helgjutna melodi till Gott erhalte Franz den Kaiser i första ledet. Enligt traditionen skall Haydn själv ha gett anledning till sångens tillkomst under intrycket av den engelska kungssångens betydelse. Melodin har senare i stor utsträckning begagnats även till andra texter; i förbindelse med H. von Fallerslebens Deutschland, Deutschland, über alles (1841) blev den det tyska rikets nationalsång. På gränsen mellan lied och kantatkör stå 13 sånger för 3 och 4 stämmor (1796), beundransvärda i lika hög grad genom uttryckets grace och skälmska behag som genom satsens 977 finess. Av Haydns kanons utgöres huvudparten av de 40 nummer, som han hade låtit inrama och upphänga som väggprydnader. Härtill kommer saml. Die 10 Gebote der Kunst och enstaka andra. Av Haydns arr. av skotska, irländska och walesiska sånger härröra de första från hans Londontid; de utkommo 1792 och 1794 som bd 2 och 3 i en av W. Napier utgiven samling. I synnerhet var det dock G. Thomsons stort anlagda uppl. — som utom Haydn hade Pleyel och Kozeluch, senare Beethoven till musikaliska medarbetare — till vilken Haydn 1800—05 levererade en stor mängd sånger, vartill kommer ett mindre antal till en saml. i två band av W. Whyte (1804 och 1807(?)). Utom dessa tryckta uppl. finns en del i manuskript, varför antalet arr. av denna art uppgår till 4 å 500. I dessa wienklassiska bearb. av äkta folkvisor — försedda med små ritorneller och med ackompanjemangstämmor för violin och vio-loncell — går naturligtvis sångens eg. karaktär förlorad, men betraktade som vittnesbörd om Haydns förmåga av konstnärliga arr. bjuda de på många finesser. Verkförteckning. Att ge en fört, över Haydns verk ställer sig avgjort vanskligare än när det gäller Bachs, Beethovens el. Mozarts arbeten, då varken en samlingsutgåva el. en kritisk-vetenskaplig verkfört, står till buds. Både med hänsyn till fullständighet, till uppdelning mellan äkta och oäkta komp, och med avseende på kronologin återstår ännu mycket att uträtta, innan ens någon ungefärlig klarhet kan vinnas. Opusnumren, som tilldelats vissa av Haydns verk, härröra icke från honom själv utan från olika förläggare, och ofta förekomma skilda opustal för samma komposition. En påbörjad samlad uppl. av Haydns verk (Breitkopf & Härtel) utkom 1907—33 i 10 bd, upptagande 40 symf. och 50 (52) klaversonater. Dessa två grupper citeras i det följ, efter denna uppl:s uppställning (bet. GA). För en del andra komposi-tionsgruppers vidkommande hänvisas till den övervägande av Haydn själv omkr. 1765 till omkr. 1777 förda katalogen (med några få senare tillägg), den s. k. »Entwurf-Katalog» (bet. Entw. Kat.), samt till den av hans kopist Elssler 1805 sammanställda katalogen (bet. HV), utg. tills, m. en tredje katalog i Drei Haydn-Kataloge, utg. av Jens Peter Larsen (1941); i övriga fall hänvisas till de supplerande tematiska fört, i detta arbete (bet. HKe). Med hänsyn till kronologin må uttryckligen framhållas, att ordningsföljden i de två från GA hämtade fört, bibehållits, även om den kronologiska placeringen på en rad punkter måste anses missvisande; i åtskilliga fall har dock en mot GA avvikande tidsbestämning utsatts, fastän här icke företagits någon genomgripande revision. 978