HAYDN riktning äro L’incontro improviso (»Det oväntade mötet»; 1775) — besläktad med Mozarts Enleveringen ur seraljen — och La vera cos-tanza (»Den sanna ståndaktigheten»; 1779). Redan i det sistn. verket håller balansen på att förskjutas till förmån för seria-elementet. I L’isola disabitata (»Den obebodda ön»; 1779) har steget tagits helt ut. Det är en seriös opera, kallad »azione teatrale» liksom Glucks Or feo och i likhet med denna med seccorecitativen ersatta av orkesterrecitativ. Efter ännu en regelrätt opera-buffa (»dramma giocoso per musica»), La fedeltå premiata (»Den belönade troheten»; 1780), följer den som »dramma eroi-comico» betecknade Orlando Paladino (»Riddar Roland»; 1782), där det heroiska elementet är ironiskt uppfattat, och en verklig heroisk-seriös opera (»dramma eroico»), Armida, 1783— 84. Även om Haydn i dessa senare seriösa verk uppnår en starkare dramatisk uttryckskraft, stå de dock tillbaka för de bästa verken från den föreg. perioden, därför att de icke ge honom tillfälle att utveckla sin begåvning på det plan, där han har sin särskilda styrka, och därför att de icke tillåta honom att spela på den motsättning mellan personer och persongrupper, som skänker 1700-t:s operor ett dramatiskt perspektiv och starkare än något annat pekar hän på den utveckling av operan, som Mozart skulle genomföra under nästfölj. tio år. Som en efterliggare i Haydns operaproduktion märkes slutligen L’anima del filosofo, komponerad 1791 i London men aldrig uppförd — sedermera utgiven i ofullständig form som Orfeo e Euridice — en biandtyp, med seriös prägel och påverkad av fransk operatradition, med hänsyn till den större användningen av kör. Haydns operor höra också till de av hans verk, som kräva ett fördjupat studium. När de föreligga i utgivet skick, kommer efter allt att döma intrycket av Haydn som dramatiker att undergå en revision, och flera av operorna komma nog att tåla nya uppföranden. — Förutom operorna har Haydn skrivit åtskilliga smärre verk, som tillhöra den dramatiska musikens område. Hit kunna bl. a. räknas några marionett-operor, som icke äro bevarade, samt en del fristående arior. Det har ofta framhållits, att Haydn på 1770-t. skulle ha skrivit musik till flera av Shakespeares verk för resande skådespelartrupper. Riktigheten av detta påstående kan dock icke bekräftas. Det enda som bevarats av denna musik är en uvertyr och några instrumentala intermezzi till »Kung Lear», men dessa stycken måste betraktas som oäkta. Kantater och oratorier. Under åren från furst Nicolaus’ tillträde som regerande furste (1762) till invigningen av Esterhåzyslottet — som inleder strömmen av operor — komponerade Haydn åtskilliga kantater av officiell karaktär. Dessa neapoli-tanskt präglade tillfällighetsprodukter (till vilka 975 ansluter sig en kantat, Applausus, 1768, till ett prelatval i ett av de österrikiska klostren) äro ännu endast i mindre grad präglade av Haydns personlighet och böra mera ses som ett vittnesbörd om att han tillägnat sig nedärvda kantattraditioner. Det första av hans oratorier, Il ritorno di Tobia (»Tobias hemkomst»), skrivet 1774—75 till Tonkünstlersocie-tät i Wien (uppf. 1775) är även rätt starkt präglat av italiensk ariamelodik av traditionellt snitt men visar samtidigt omisskännligt Haydns förmåga att behärska den stora kantatmässiga kompositionen och uppnå ett personligt uttryck inom denna ram. Det förhärskande elementet är ännu den stort anlagda, virtuost präglade arian. I den urspr. formen uppträder kören endast som inramning av verkets två delar; vid ett senare uppförande tillfogades ett par korsatser som inslag i själva händelseförloppet. — Omformningen av Jesu sju ord på korset till ett körverk, som Haydn företog efter hemkomsten från sin andra Englandsresa, beror på att han under resan fick tillfälle att höra ett av kapellm. J. Friebert utfört arr. av verket för kör. Haydns bearb. är fint genomförd, endast på enstaka ställen märks det, att det är fråga om ett arr. Naturligtvis rör det sig icke om något egentligt oratorium utan om en rad korsatser, omväxlande med solokvartett-episoder, och det hela är hållet i en allvarlig och värdig ton utan alltför stor variation i uttrycket. Alldeles för sig stå slutl. Haydns två berömda oratorier, Die Schöpfung och Die Jahres-zeiten, komp, mellan hans 65. och 70. år, resp. 17(97?)—98 och 1799—1801, men burna av en inspiration lika frisk och levande som någonsin i hans tidigare verk. Impulsen till dessa verk fick Haydn i England under närvaro vid en av de stora Händelfesterna (1791), som gav honom tillfälle att höra bl. a. Israel i Egypten och Mes-sias. Texten till Haydns båda oratorier är också av engelsk upprinnelse men översatt och bearb. för Haydns räkning av G. van Swieten. Trots likheten i det yttre med Händeis oratorier äro Haydns två mästerverk dock av en helt annan karaktär. Mot det händelska oratoriets dramatiska spänning och monumentala upphöjdhet står det friska behaget och den naiva åskådligheten som det mest karakteristiska i Haydn-oratoriecna. I deras grundton av spontan, ren känsla spåras inflytandet från Mozart, i synnerhet från Trollflöjten. Renast kommer detta fram i Skapelsen. Man förnimmer omedelbart sanningen i Haydns ord: »Jag har aldrig varit så from, som då jag arbetade med Skapelsen.» Både de instrumentala inledningssatserna — främst den berömda Vorstellung des Chaos, — de målande accompagnato-recitativen med betagande inslag av naturlyrik, och de förunderligt friska och fritt formade ariorna, duetterna och terzet-terna präglas av en dittills okänd rörlighet i uttryck och form, som ger detta verk en särställ 976