HEISE i besittning av en levande dramatisk begåvning, nådde Heise på traditionell grund fram till en sublim konst i sina bästa romanser och det tragiska sångdramat Drot og marsk (1875—77; Khmn 1878; till text av C. Richard). Heise föddes i Khmn, där han flitigt umgicks inom intelligensaristokratiska kretsar med personligheter som filosofen Gabriel Sibbern, litteratören Frederik Ludvig Liebenberg och konferensrådet C. F. Holm. Han blev vän till och starkt fängslad av N. W. Gade men fick sin eg. musikundervisning hos Berggreen i Khmn. Åren 1852—53 stud, han i Leipzig för Hauptmann; verkade därefter som musiklärare i Khmn och 1854— 57 tills, m. C. J. Hansen och E. Erslev som dirigent för Studentersangforeningen. Heise hjälpte M. Wengel och C. Hostrup med melodierna till deras vistexter; han komp. bl. a. Gold er den jord i Tordenvejr, och hans Sol deroppe blev i Den tredie använd lätt parodiskt till texten Fader siger sy du skal og sömme. Från ungdomstiden härrör också en rad romanser och sånger, ofta präglade av Weyse-tradi-tionen. Åren 1857—65 var Heise anställd som musiklärare vid Sorö akad. och organist i kyrkan. Tjänstledig 1861—62, reste han till Rom, där han träffade B. Björnson, tills, m. vilken han skrev Bergliot för alt och orkester (Griegs deklamatorium har senare vunnit insteg i konsertlivet). Vid denna tid medverkade han även vid utgivandet av Weyses Romancer og sange (2. d., 1860). — Bland kompositioner från denna tid må även nämnas operan Paschaens datter (text av H. Hertz), starkt påverkad av Mozarts stil och fransk opéra-comique. Sina sista år tillbringade Heise i Khmn, där han så gott som helt kunde ägna sig åt komponerande, sedan han genom äktenskap (1859) med Vilhelmine (Ville) Hage blivit ekonomiskt oberoende. Han reste till Paris 1865 och besökte ytterligare 3 ggr Rom, 1867—68, 68—69 och 79. Här slöt han ett varmt vänskapsband med Sgambati o. a. it. musiker, för vilka han skrev Sonata quasi una fantasia för violoncell och piano (1867) och den ljusa och lätta pianokvintetten (1869), tänkt som kontrast till Brahms’ f-mollkvintett. Heise stud, ivrigt andra tonsättares verk, även av nyromantikerna Berlioz och Liszt samt Wagner, som han dock icke sympatiserade med men vars harmonik påverkade hans stil i Erotiske digte (1878), Farlige dr ömme (s. å.) och scenmusiken till J. L. Heibergs Fata Morgana (1874—75; 1896). I Heises senare verk finns en utpräglad tendens till modulation, och romanserna äro oftare genomkompo-nerade; av sådana från denna tid må främst nämnas sångcykeln Dyv ekessang ene (1879). Nord, tendenser spåras i verk som Gudruns sorg (1871), Finske sange (1874) och scenmusiken till Palnatoke (1867), Haermaendene paa Helgeland (1871) och Fjeldsöen (1875). Heise var en starkt kritisk begåvning, som i samarb. med diktarna utövade stort inflytande på utformningen av texten. Han var beläst, ägde goda språkkunskaper och stort sinne för humor och trivdes bäst i den intima vänkrets, till vilken hörde författaren Christian Richardt; denne samt C. Winther, C. Ploug, C. Hauch, S. Blicher, B. Björnson, E. von der Recke, E. Aarestrup och H. Drachmann hörde till dem, vars texter Heise flitigast utnyttjade och vilka han så kongenialt tolkat. Verk: Operorna Drot og marsk (1875—77; Khmn 1878), Paschaens datter (Khmn 1869); scenmusik till Palnatoke (1867), Haermaendene paa Helgeland (1871), Bertran de Born (1872; 1873), Fata. Morgana (1874—75; 1896) och Fjeldsöen (1874); baletten C ort Adeler i Venedig (1870); Ruscantaten (1854—55) o. a. kantater, Den 23:e Salme af David (1858) och Efteraars-stormen (1860), Foraar og Sommer för två sopraner, alt, bas och piano (1878), Volmer slaget för manskör och blåsork. (1869), Kong Hakes ligfaerd för manskör och blåsork. (1873), Bergliot för altsolo och ork. (1861—62), sånger för manskör a cap.; symfoni (1868); uvertyr till Marsk Stig (1855; 1858); 6 stråkkvartetter, pianokvintett (1869), pianotrio Ess-dur, violinsonater, Sonata quasi una fantasia (1867) för violoncell och piano o. a. kammarmusik; pianosonater o. a. verk för piano; Praeludier til 30 Psalmer af Berggreens Psalmevaerk (1860 el. 61). — Bland H:s sångsaml. och enstaka sånger märkas Fire sange af C. Winther og Oehlenschläger (1852),Fire folkeviser af Ploug (1854; häri Hus-ker du i höst), Tre sange ... (1855; häri Ja, der er smukt i Syden), Kjaerlighetssange (1855; häri Histude er koldt), En sangkreds (1857; häri Vildt flyver hög), Jylland mellem tvende have (1859), Fire sange af Arne (1859; häri örnen löfter), Sex sange... (1859), sånger till Host-rups En nat mellem fjeldene (1860), Genoveva med sit barn i faengslet (1862), Schilflieder (Mellem sivene; 1864), Sex krigssange (1864; häri Det var paa Isted hede), 6 sange for 4 mandstemmer (1863), Romancer og sange af S. Blicher (1866; häri Blaes söndenvind), Verner og Malin (s. å.), Sange af Shakespeare (1868; häri Det var en svend med sin pigelil och Den-gang jeg kun var saa stor som saa), Bergman-den och Solvejgs sange (1870), Tre sange af C. Groth (s. å.), Gudruns sorg (1871), Sydländske sange (1874), Finske sange (1874), Digte fra Mid-delalderen (1875; häri Min skat vil du med mig ride), Digte fra det engelske (1876; häri Ingen blomst i verdens lande), Erotiske digte (1878; 1012 1011