HÉRITTE-VIARDOT tydelse föl' den tyska liedens utformning genom sina saml. av tyska, engelska, lettiska, estniska, grönländska, isländska m. fl. folkvisor (Volkslieder, 1778—79; i senare uppl. av J. von Müller kallad Stimmen der Völker). von H. trädde i närmare förbindelse med flera betydande tonsättare och försökte på olika sätt bidraga till en förbättring och fullkom-ning av de vokala formerna. J. C. F. Bach komponerade flera oratorier, kantater och dramatiska scener av von H. under åren 1771—76. I en operalibretto Brutus (som både Gluck och Reichardt avböjde att komponera) omsätter von H. sina idéer om ett »allkonstverk». Är 1780 framfördes Händeis Messias i von H:s tyska övers, von H. lade fram sina musikestetiska åsikter, som särsk. betonade inlevelsens roll (»Einfühlung»), i sina skrifter Kri-tische Wälder (1769), Kalligone (1800) och Adrastea (1801—03). Litt.: G. Schünemann, J. C. F. Bach (i BJ 1914); P. Moos, Die Philosophie der Musik ... (21922); K. Huber, H:s Begründung der Musik -ästhetik (i AFM 1936). M. T. Héritte-Viardot [eri'tt-viardå/], Louise P a u li n e Marie, fransk sångpedagog och tonsättare (1841—1918), dotter till Pauline Viardot-Garcfa. H. verkade som sånglärare och röstpedagog först vid MK i Petersburg, senare vid Hoch’s MK i Frankfurt a.M. samt i Berlin och Heidelberg. Åren 1880 och 83 besökte hon Sthlm, där hon vid förstnämnda tillfälle dirigerade sin kantat Bacchusfesten. Verk: Operan Lindoro (Weimar 1879), Le feu du ciel för soli, kör och ork., två pianokvartetter, sånger m. m. — Une famille de grandes musiciens (1922). H.M-g Herliczka [-Iftjka], Gertrud, nutida österrikisk dirigent, har efter sin debut i Wien 1928 framträtt i Budapest, Paris o. a. europeiska musikcentra ävensom i Amerika, där hon jämställts med samtidens stora dirigenter, särskilt i fråga om tolkningen av de klassiska mästarna. Herman [ha/man], Woodrow Wilson (W o o d y), amerikansk jazzmusiker, klarinettist och vokalist (f. 1914), nominerad som »King of swing» 1946. H. uppmärksammades på 1930-t. i Isham Jones’ ork., som han övertog 1936 och under slagordet »orkestern som spelar blues» förskaffade en vidsträckt popularitet. H. M-g Hermann, Friedrich, tysk violinist och tonsättare (1828—1907), blev 1847 lärare i violin vid MK i Leipzig, prof. 1883. 1055 H. stud, vid nämnda kons, för F. David (violin), Mendelssohn och Hauptmann (komposition). H., som skrev orkesterverk och kammarmusik, är främst känd för sina ped. arbeten, ss. Tonleitern- und Lagenschule für Vio-line (3 bd), Violin-Schule (2 bd) och Deutsche Doppelgriffübungen. Für Violine allein (1892); bearb. och rev. ped. verk av F. David, F. Fio-rillo, R. Kreutzer m. fl. Å. B. Hermann, Karl August, estnisk körledare, tonsättare och musikskriftställare (1851—1909), en av de drivande krafterna i den estniska sångarrörelsen under 1800-t:s sista decennier. H. gjorde en betydelsefull insats i sitt folks musikaliska självständighetsarbete, varvid han bl. a. organiserade och ledde de första allmänna sångarfesterna. Han verkade även ivrigt för att stimulera de bredare folklagrens musikutövning och skrev härför över 300 körvisor och sånger, närmast anslutande sig till den tyska Liedertafelstilen. H. bedrev egen förlagsrörelse och utg. bl. a. 1885—97 den första estniska mu-siktidskr., Laulu ja mängu leht; även som folkmusiksamlare utövade han en omfattande verksamhet. E. T. Hermann, Matthias, ->Werrekoren. Hermann, M i i n a, ->Härma. Hermann, Robert, schweizisk tonsättare (1869—1912), känd genom egenartade, i hög grad personliga kompositioner, vilka icke synas följa några samtida riktningar inom tonkonsten. Ämnad till läkare, utbildade sig H. dock på egen hand till musiker, åtnjöt en kort tid Humperdincks undervisning men är huvudsaki. att betrakta som autodidakt. — H:s musik har fått sin särprägel främst av hans har-monik, som går sina egna vägar: stundom verkar den influerad av kyrkotonarter, stundom bildas ackorden genom en strängt linjär stäm-föring. Hans tonspråk är till ytterlighet patetiskt och talar om ett hårt sinnes uppror och obändiga trots. Verk: 2 symf.: C-dur op. 7 (1895) och h-moll op. 11 (1905), konsertuvertyr op. 4 (1894); pianokvartett f-moll op. 9 (1901), pianotrio d-moll op. 6 (1894—95), violinsonat ciss-moll op. 13, violin- och violoncellstycken, pianokomp., däribl. pianosvit c-moll op. 12, sånger m. m. — Skrift: Berliner Musikkritiker-Spiegel (1896). Litt.: W. Altmann, Analyse des Klavierquar-tetts R. H:s (i Illustrierte Musikalische Welt 1902); G. Göhler, R. H. (i Kunstwart 1902); W. Niemann, R. H. (1909); E. Refardt, Der Berner Komponist R. H. 1869—1912 (i SchwM 1948). H. M-g Hermanns, Hans, tysk pianist och tonsättare (f. 1879 U3), gr. ett ansett piano-inst. i Hamburg 1914. Under turnéer i 1056