HERME SDORFF in- och utlandet har H. tills, m. sin hustru spec. framfört originalverk för 2 pianon. Verk: En pianokons., Scherzo för piano och ork.; sonat g-moll, var. över BACH, Spezial-studien o. a. pianokomp., sånger m. m. H. M-g Hermaznnus Contra'ctus, lat., eg. Herman den lame, mångsidigt bildad tysk benediktinmunk, musiker (1013 18/7 —105 4 24/0), en av sin epoks främsta musikteoretiker och samtidigt en av den germanska kristenhetens mest sjungna liturgiska tonsättare från denna tid. H. härstammade från en grevlig släkt (von Vehringen), stud, i S:t Gallen och inträdde som munk i benediktinklostret Reichenau vid Bodensjön. I sin hos Gerbert (Scriptores 2) publicerade traktat, Opuscula musica — som W. Brambach kallat »den enklaste, bästa och finaste» medeltida framställningen av kyrkoton-artssystemet —, har H. också tillfogat en bok-stavsnotering, ett av de många förolyckade försöken att råda bot på de dåtida neumernas bristande intervallmässighet ung. samtidigt med Guidos av Arezzo lösning. H:s system är enkelt: initialbokstaven till de lat. el. latiniserade intervalltermerna användas ss. bet. för intervaller (t. ex. s, semitonium = halvton, ts, tonus cum semitonio = helton + halvton, dvs. liten ters osv.); försedd med en punkt anger bokstaven ett fallande, utan punkt ett stigande intervall. Av H:s liturgiska kompositioner lever däremot fortfarande den sköna Maria-antifonen Alma redemptoris mater. Hans sekvens Ave praeclara maris stella (i Jungfru Marie re-ningsfest, 2/2) var en av den germanska kristenhetens mest älskade sånger; alltsedan 1000-talet översattes den otaliga ggr till tyska (bl. a. av »Munken Herman av Salzburg» på 1300-t. och av S. Brant, »Ave durchleuchte stern des meres», Tübingen 1520). Bekant är Glareanus’ omdöme om den: större musikaliskt värde än 600 vagnslaster andra kyrkosånger! Ett viktigt led i den nya officiestilen (->Rimofficium) betyder H:s officium till S:ta Afra med dess långa antifontexter och oroligt irrande melodik av stort omfång. — Nytr. av Versus ad discernen-dum cantum (Gerbert 2, 152) i SchMGB. Litt.: H. Hans-Jakob, Herimann der Lahme von der Reichenau (1875); W. Brambach, Her-manni Contracti musica (1884); dens., Die ver-loren geglaubte Historia de S. Afra martyre und das Salve regina des H. C. (1892). C.-A. M. Hermansson, Nils, ->Nicolaus Her-manni. Hermenevtizk (av grek. hermeneu'ein, uttolka; dvs. tolkningskonst), av H. Kretzschmar närmast från teologin och filologin övertagen benämning på den teoretiska disciplin, som har till uppgift att fastställa ett musikstyckes »mening och idéinnehåll». I anslutning till långt äldre åsikter, främst till 1700-t:s ->affektlära, ansåg Kretzschmar, att musikens eg. »innehåll» vore de mänskliga affekterna, att den vore dessa affekters speciella språk. Den musikaliska hermenevtikens uppgift bestode därför i att »lösa affekterna ut ur tonerna och i ord ange huvuddragen av deras utveckling». Vid lösandet av denna uppgift skulle den gå från det enkla till det sammansatta. Den skulle börja med de enklaste melodiska, rytmiska och harmoniska elementarformerna och undersöka, vilka känslor och föreställningar de uttryckte och väckte till liv, för att sedan gå vidare till mer komplicerade bildningar. Kretzschmar hade rent praktiska syften med utbildningen av denna disciplin. Han ville underlätta för den utövande konstnären att ge en adekvat tolkning av det framförda verket och för lyssnaren att förstå och få någon mening i det, särsk. i de fall, där detta är svårast, näml, på instrumentalmusikens område. Denna en affektutveckling frammej siande tolkningskonst, som vunnit talrik efterföljd inte minst bland musikkritikerna, tillämpade Kretzschmar själv i stor skala i sin bekanta serie Führer durch den Konzertsaal. Mot Kretzschmars hermenevtik kan den allvarliga anmärkningen riktas, att den i upphovsmannens utformning är metodiskt fullständigt ohållbar. Visserligen framhåller Kretzschmar själv, att bestämningen av affektinnehållet i det enskilda fallet inte finge stödja sig på subjektiva grunder utan måste hämta sina belägg ur materialet självt. Men han ger aldrig några anvisningar på hur detta skall ske. Han lämnar en viss tolkning men anger ingen grund för varför just den skulle vara den rätta, varför just den skulle vara bättre anpassad efter »materialet» än någon annan. Trots den djupa musikaliskt-konstnärliga inlevelse, varav Kretzschmar var mäktig, framstå därför hans tolkningar som villkorliga och hans hermenevtik i princip av samma art som de tidigare romantikernas poetiska omskrivningar med Schumann som stilens mästare. Jämförande art.: Affektlära, Analys, Musikestetik, Tolkning. Litt.: H. Kretzschmar, Anregung zur För-derung musikalischer Hermeneutik och Neue Anregungen zur Förderung musikalischer Hermeneutik: Satzästhetik (båda i PJ 1902 resp. 1905). S.W. He'rmesdorff, M i c h a e 1, tysk musiker och präst (1833—85), organist vid katedralen i Trier. H. gr. ett sällskap för greg. koralsång, utgav Graduale ad usum Romanum cantus S. Gre-gorii (10 h., 1876—82) och tidskr. Cäcilia 1872— 78 samt publ. tysk övers, av Guidos av Arezzo 1057 34. Musik. II 1058