HEWITT han även dirigerade 1927—30. Ären 1924—27 var han musikchef vid South African Broadcasting Corporation och samtidigt ledare för Cape Town Orch. — H., som särsk. gjort sig känd för sina Dvorak- och Sibeliustolkningar, gr. och ledde Leslie Heward String Orch., med vilken han även gjort grammofoninsp. Hewitt [hio/it], James, amerikansk tonsättare, violinist och musikförläggare av engelsk börd (1770—1827), från 1792 verksam i New York och Boston, främst känd genom sin sättning av The star-spangled banner. Utbildad för Viotti och därefter konsertm. vid hovkapellet i London framträdde H. som konsertviolinist i New York, där han även var org. och dirigent. År 1798 övertog han en del av Carrs musikförlag i New York. Efter att 1812—18 ha varit teaterkapellm. och org. i Boston återvände han till New York, där han några år (till 1826) var dir. för Park Theatre. Verk: 7 balladoperor (förkomna), däribl. Tammany (New York 1794) och Robin Hood ... (New York 1800), skådespelsmusik, 2 uvertyrer, 5 pianosonater, däribl. Battle of Trenton (nytr. i C. Engels Music from the days of G. Washington) m. m. Av H:s söner var John Hill H. (1801—90) urspr. militär men verkade även som tonsättare och teaterdir. Av hans komp., 4 operor, körverk m. m., åtnjöto hans omkr. 300 sånger en sådan popularitet, att de förskaffat honom hedersnamnet »the father of American ballad». Han utg. memoarverket Shadows on the wall (1877). Den yngre sonen, James Lang H. (1807 —53), övertog 1827 faderns firma, som han förestod till slutet av 1840-t. Litt.: J. T. Howard, The H. family in American music (i MQ 1931). H.M-g Hexakord [-kå/rd] (av grek, hex, sex, och chorde', sträng), grupp av 6 toner i diatonisk skalföljd med ett halvt tonsteg i mitten, t. ex. c d e-f g a. Utformad av Guido av Arezzo (1000~t:s förra hälft), lades hexakordläran till grund för såväl musikteorin som musikundervisningen under medeltiden och levde i viss mån kvar som ett fundamentalt teoretiskt begrepp ända fram till 1700-t:s början. Guidos hexakordlära ansluter sig till den genom notskrift och musikteori diatoniskt stili serade greg. sångens melodik och de medeltida kyrkotonernas tonförråd. Ur det melodiska stoffets synpunkt kan sextonsgruppen betraktas som en naturlig helhet. Utvikningar därifrån till andra sextonsgrupper tolkas som övergångar (»mutationer») till andra hexakord. I den diatoniska grundskalans tonförråd finnas två hexakord med utgångspunkt från c resp, g (hexachordum naturale och h e x a-chordum durum). Införes också tonen b (b molle), erhålles ytterligare ett hexakord från f (hexachordum molle). I hela det medeltida tonsystemet från G till e2 funnos inalles 7 hexakord utgående från c, g och f. Som en mnemoteknisk hjälp kombinerade Guido av Arezzo detta hexakordsystem med solmisa tionss ta velser (->Solmisation), vilka voro gemensamma för alla de tre hexa-kordtyperna och alltså relativa. Stavelserna hade erhållits ur texten till en bekant Johanneshymn, »Ut queant laxis reso-nare fibris». Dess melodiavsnitt börjar för varje ny textrad en ton högre än nästföregående, och Guido sammanställde de stavelser, som infalla på dessa toner, till följden ut re mi fa sol la (->Solmisation). Kombineras hexakorden med dessa solmi-sationsnamn, erhålles följande bild av systemet: Därur kan även utläsas de sammansatta namn, som länge användes för att ange en ton (t. ex. F fa ut, C sol fa) och vilka genom hexakordens växlande inbördes lägen också kunde åtskilja de olika oktaverna (C fa ut = c, C sol fa ut = c1 etc.). Hexakordläran har stundom betraktats som primitiv och ofullgången jämfört med moderna teoretiska framställningssätt på oktavskalans grundval. Betraktad med de äldre kyrkotoner-na som utgångspunkt har den emellertid vissa stora förtjänster. I hexakordet tilldelas ännu icke en viss ton egenskap av grundton; både re, mi, fa och sol kan uppträda som finalis. Halvtonen heter ständigt mi-fa (jämför »mi contra fa» som namn på ->tritonus, erhållet ur olika hexakord, F fa — H mi!). Denna halvtonens position som symmetriaxel har gjort hexakordet ytterst användbart som bygg 1075 1076