HUBERT Bronislaw Huberman. H. stud, för bl. a. Lotto och C. Markees under Joachims överinseende. Den framgångsrika debuten i Amsterdam 1893 följdes av uppträdanden annorstädes i Europa; hans tolkning av Brahms’ violinkonsert i Wien 1896 berömdes av tonsättaren. H:s världsturnéer inleddes med besök i USA 1896—97 (Sthlm 1910, 20, 31 och 35). Han var bosatt i USA från 1941 men återvände till Europa efter andra världskriget; publ. Aus der Werkstatt des Virtuosen (1912), Mein Weg zu Paneuropa (1925) m. m. — H. förvärvade världsrykte framför allt genom sina tolkningar av Brahms’ och Tjajkovskijs violinkonserter. Hans violinkonst hade framvuxit ur bl. a. en högt driven stråkteknik, en stor, sällsynt levande och skiftningsrik ton och ett virilt, mycket intensivt och temperamentsfullt föredrag. Å.B. Hubert [ybä:'r], Mar c el, fransk vio-loncellist (f. 1906 17/8), en av Frankrikes främsta, nu verksam i USA. H. stud, för André Hekking och vid MK i Paris till 1919, varefter han deb. som solist med Colonne-orkestern och senare framträdde bl. a. i Afrika, Canada, på Cuba; hans USA-debut ägde rum 1934. Å. B. Hube'rti, Léon G u s t a v e, belgisk tonsättare (1843—1910), från 1889 prof, i harmonilära vid MK i Bryssel och 1893 dir. för en musikskola i Saint-Josse-ten-Noode-Schaerbeck. Elev av MK i Bryssel vann H. 1865 det belgiska Rom-priset med kantaten La fille de Jephté och verkade 1874—78 som dir. för MK i Mons. Åren 1880—89 var han inspektör för musikundervisningen vid Antwerpens skolor. — H., som i tidigare verk framstått som nationalromantiker, var senare tydligt influerad av fransk tonkonst. Verk: Symphonie funèbre (1880), Kinderlust en Leed, symf. dikt, Suite romantique, In den Garade, Triomffeest, en pianokons. o. a. ork.-verk; oratorier, däribl. Een laatste Zonnestraal (1874) och Verlichting (1884), körer, sånger m. fl. vokalverk, pianokomp. m. m. Litt.: L. Solvay, Notice sur G. H. (1919). O.S. Hu'cbald, flandrisk musikteoretiker, hagiograf och lärare (omkr. 840—930), munk i benediktinklostret Saint-Amand-les-Eaux i Valenciennes, stiftet Tournai (Belgien). H. inträdde som ung i Saint-Amand-klostret, där han redan hade en farbror, Milon. Med denne råkade han likväl i tvist och lämnade därför Saint-Amand. I Nevers gr. han en klosterskola, som blev mycket uppskattad, men återvände efter Milons död 872 till hemklostret och fortsatte dennes lärargärning med sådan framgång, att han av biskopen i Reims utsågs till ledare och reformator av därvarande båda prästseminarier, vilka snart vunno stor berömmelse. Efter biskopens död 900 återvände H. på nytt till hemklostret och skrev under de närmaste åren bl. a. några levnadsteckningar över helgon. Utom ett par hyllningssånger till kej-sar Karl den skallige (876) diktade och tonsatte H. också officier i poetisk form, bland de första som överhuvud skrivits i denna nya stil. H. är en intressant och betydande förf., även om hans skriftställarskap måste inskränkas att — utom talrika helgonbiografier — omfatta blott De harmonica institutione (Gerbert 1). Märklig och symtomatisk är hans omfattande kännedom om och intresse för antik-grekisk och bysantinsk musikteori. Han ej blott kommenterar antifoners och responsoriers tonalitet i stil med Reginos av Prüm likabenämnda traktat (Gerbert 1, 230 ff.) utan sysslar också utförligt med det antik-grekiska tonsystemet och bysantinska solmisationsformler. De under H:s namn av Gerbert avtryckta utomordentligt viktiga skrifterna Alia Musica, Musica Enchiriadis, Scholia Enchiriadis de arte musica och Commemoratio (eg. Commentatio) brevis de tonis et psalmis modulandis måste med stor sannolikhet tillskrivas annan (el. andra) förf. ->Musica Enchiriadis. Litt.: E. de Coussemaker, Mémoire sur H.... (1841); H. Müller, H:s echte und unechte Schrif-ten über Musik (1884); A. W. Ambros, Ge-schichte der Musik 2 (31891); T. Nisard, L’ar-chéologie musicale... (1891); Dom G. Morin, art. i Revue bénédictine 1891. Vidare bibliogr. under art. Musica Enchiriadis. C.-A. M. 1167 1168