HÄNDEL Som tonsättare står Händel under inflytande av barockens stilideal, och han följer i sin musik den gängse tidssmaken. Vad som gör honom till något mera och större än flertalet samtida kompositörer är hans grundliga tyska utbildning och intima förtrogenhet med tysk musikkultur och hans förmåga att sammansmälta intrycken från detta håll med konstnärliga impulser emottagna under vistelsen i Italien och England. Men framför allt har hans medfödda begåvning för dramat, såväl det sceniskt-lyriska (operan), det vokalt uttrycksmässiga (oratoriet) och det instrumentala dramat i konserterna jämsides med förmågan att bygga upp en musitnlisk konflikt, utveckla och slutligen lösa den, gett honom en särställning i samtiden. De egna verkens upphöjda allvar och musikens inneboende etos återspegla karaktärsdrag, som skilja honom från hans mera ytligt eleganta konkurrenter i London. Det var denna personliga läggning och hans moraliska integritet, som orsakade likgiltighet .hos en mindre omdömesgill publik och som till sist resulterade i hans operafallissemang. Någon periodindelning i Händeis tonsättar-verksamhet går icke att genomföra. Visserligen ägnade han sig under olika tider mera åt en form än åt en annan, men detta är oftast betingat av yttre omständigheter. Under Italien-åren 1707—10 tillkommo ett stort antal verk av den typiskt it. vokala kammarmusiken samt kyrkomusik, sedan följde operakompositionernas år och sist oratorierna, interfolierade av tillfällighetsverk, föranledda av aktuella händelser. Instrumentalmusiken har tillkommit sporadiskt under hela hans verksamhet. Den lätthet, varmed Händel komponerade, var legendarisk. Många av verken skrevos ner direkt i partitur. Rinaldo fullbordades på 14 dagar. Messias på 24. I många fall var denna brådska betingad av yttre nödvändigheter, ofta också ett utslag av stark koncentration på uppgiften. En förutsättning är i varje faH en virtuos behärskning av det tekniska. Hans eminenta improvisationskonst var här till stor hjälp. Det har skrivits mycket om Händeis »lån» från andra tonsättare. Det har bevisats, att han icke blott använt motiv och melodier utan även flyttat över hela avsnitt till egna verk. På Hän-dels tid ansågs emellertid ett dylikt förfarande icke förkastligt, lika litet som att upprepade ggr begagna de egna uppslagen el. t. o. m. färdiga arior el. körer i nya verk. F. ö. betalade Händel igen sina lån med ränta. Under hans 1225 händer få de många gånger en ny utformning, vida överlägsen vad deras upphovsman skulle kunnat åstadkomma. Händeis stil. Den stilistiska utgångspunkten för Hän-dels skapande är den neapolitanska skolan (A. Scarlatti, Steffani, Corelli el. Vi-valdi), och såväl melodiskt som harmoniskt bygger han på denna stil. Särsk. tydligt kommer detta fram i hans operor, vokala kammarmusik och instrumentalmusik. Den monodins seger över kontra-punktiken, som är den sena barockens kännetecken, är tydligt märkbar hos Händel. Hans melodik — ofta av upphöjd enkelhet — gestaltas ur breda, spänningsfyllda motiv och skiljer sig från förebildernas många gånger sydländskt sensuella och insmickrande tonfall. Väl förtrogen med barockens affektlära, förstål’ han att med några få konturer till fyllest karakterisera och fixera ett stämningsläge. De slutna kontrapunktiska formerna behärskar han till mästerskap men använder dem endast för spec. ändamål. Händeis harmonik går eg. ej utanför de gängse råmärkena, men hans förmåga att med djärva modulationer och ovanliga tonartsföljder snabbt teckna en situation el. dramatisk konflikt är förbluffande. Spec. i recitativen kommer denna hans konst till synes. I ariorna kan man iakttaga hur han reserverar vissa tonarter för vissa spec. känslolägen, även detta i anslutning till affektläran. Det har även visats (av R. Steglich), att Händel planlagt hela satser ur operorna och oratorierna efter en viss harmonisk grundritning, en tonarternas arkitektonik, med hänsyn tagen till deras emotionella, kontrasterande el. kolorerande natur. I instrumentalmusiken är denna harmoniska dramatik mera sparsamt använd. Händel visar i sin orkestersats ett vaket sinne för de klangliga elementen. Hans orkester utökas vid vissa tillfällen med effektinstrument, t. ex. kontrafagott, viola d’amore, teorb o. d., vilka begagnas på ett raffinerat och målande sätt. I vokalverken med orkester förekomma ofta obligata soloinstrument. 1226