IMPRESSIONISM ... (s. å.), La symphonie après Beethoven (1900), Médaillons contemporains (1902) och Johannes Brahms ... (1906; utg. av E. Schuré) m. fl. M. T. Imbert [äijbä/r], Maurice Frangois, fransk tonsättare (f. 1893 25/4), även verksam som kritiker. I:s produktion omfattar bl. a. Conquéte de la Belle au bois dor-mant, Journal de vacances och Le soir descend sur la tranchée för ork., vidare La princesse lointaine för sång och ork., solosånger ss. Trois chansons aigre-douces m. m. R~n Imbroglio [imbrå^å], it., virrvarr, är termen för de scener i en opera, där tonsättaren för att markera handlingens komiska villervalla samtidigt låter två el. flera grupper av de uppträdande (sångare och ork.) utföra en till takt och melodi sinsemellan kontrasterande musik. Ett utmärkt ex. på imbroglio är slagsmåls-scenen i 2. akten av Wagners Mästersångarne i Nürnberg. Förekomsten av tre orkestrar, som i tre olika taktarter spela menuett och kontradans, i första finalen av Mozarts Don Juan avser närmast att ange ståndsskillnaden mellan de dansande (herrskap och bönder) och är sålunda i första hand icke ett imbroglio. E. S-m IMG, förk. för Internationale Musik-gesellschaft, ->Musikvetenskapliga sällskap. Imitation, upprepandet (imiterandet) av en melodisk tanke (tema) i olika, successivt inträdande stämmor. Imitation är ett av de viktigaste medlen i polyfon satsteknik. Den kan försiggå i olika intervall (primen, oktaven, kvarten, kvinten), vara sträng (troget bibehållande av temat i samtl. stämmor, t. ex. en fullst. fugaexposition) el. fri (melodiska el. rytmiska förändringar av temat, endast vissa stämmor deltagande). De äldsta exemplen på imitation återfinnas i 1200-t:s motett samt tidiga kanonformer (ss. 1300-t:s caccia), vilka helt bygga på en trogen imitation av en enda melodilinje med viss tidsförskjutning. (->Kanon 5.) När senmedeltidens teknik att bygga en polyfon sats över en tenorstämma med en »can-tus prius factus» under 1400-t. började vika för en friare satsteknik med likaberättigade stämmor, utnyttjades imitation i allt större utsträckning. Hos Josquin des Prez och hans närmaste efterföljare upphöjes den till ledande stilprincip i det polyfona arbetet och brukas därefter i alla polyfona former från 1500-t:s motett och de därav härledda instrumentala formerna (ricercar m. fl.) fram till den senbarocka fugan. Imitationstekniken vann dessutom insteg i den wienklassiska stilens obligata ackomp.-teknik och spelar en viktig roll i allt symfoniskt genomföringsarbete. Jämförande art.: Fuga, Polyfoni. I. B-n Imiterande kontrapunkt ->Kontrapunkt. Immaterie'Il äganderätt ->Musikalisk äganderätt. 1'mperfekt kallas i mensuralteorin varje notvärde, som på grund av nottecknets utseende el. placering i sammanhanget underdelas i två likstora tidsvärden, i motsats till tredelade tidsvärden, vilka kallas perfekta. Jämförande art.: Mensuralnotskrift, Modus. Imperficie'ring ->Mensuralnotskrift. Impressionism (av fr. impression, intryck), en på franskt område under 1800-t:s sista decennier framträdande stilriktning som, utgående från måleriet och poesin, överfördes till musikaliskt område av C. Debussy. Ehuru till sitt väsen antipatetisk och i viss grad antiromantisk, är impressionismen dock att betrakta som en utlöpare, en sista konsekvens av 1800-talets musikaliska romantik, samtidigt som den är en av de företeelser i det utgående 1800-t., som tydligast pekar framåt emot och öppnar dörren för 1900-talets radikala stilförändringar. Begreppet impressionism lanserades som slagord omkr. 1870 med en tavla av C. Monet med undertiteln »Impression» (1867) som utgångspunkt. De impressionistiska tendenserna företräddes av målare som E. Manet, Monet, A. Sis-ley m. fl. samt av »symbolistiska» diktare som P. Verlaine, A. Rimbaud, S. Mallarmé, vilka i sin vagt antydande, stämningsmålande poesi strävade att följa parollen: »De la musique encore et toujours...» De första försöken att förverkliga liknande tankegångar på musikaliskt område gjordes av Debussy omkr. 1890, och som ett genombrottsverk för den musikaliska impressionismen betraktas hans Prélude ä Vaprès-midi d’un faune (En fauns eftermiddag; 1892—94), närmast följd av Nocturnes för ork. (1884—89; 1900), pianostycken, varibland märkas de båda saml. med Préludes (1910—1913), sånger m. m. Till sina utgångspunkter var impressionismen i hög grad en »anti-rörelse». Dess mål var att skildra ögonblicksintryck, att återge de subtilt nyansrika skiftningarna, det rörliga och drömlika i det omedelbart upplevda. Samtidigt som konstnärens subjekt därvid träder tillbaka och endast vill fungera som ett medium, som förmedlare av dessa »impressioner», kommer konstverket att spegla på en gång hans sinnesintryck och den stämning detta intryck väckt hos honom. Han återger på en gång ett landskap och 1269 1270