IMPROMPTU 1) Ur C. Debussy, Voiles. 2) Ur C. Debussy, Canope. ett själstillstånd. Även om de renodlat impressionistiska musikverken icke ha en direkt programmatisk karaktär, ha de i regel en målerisk el. poetiserande bakgrund, som ofta angives i rubriker, såsom »Reflets dans 1’eau», »Les sons et les parfums tournent dans l’air du soir» (Debussy). För att nå detta mål måste den impressionistiska tonkonsten medvetet undvika alla traditionella arkitektoniska formelement. Den söker icke det fasta, den logiska spänningsut-vecklingen utan det vaga, oscillerande, antydande. Därför måste olika musikaliska element lösas från sin genom århundraden bevarade lagbundenhet. Att vissa impulser därvid hämtats från exotisk musik (Java, Bali m. m.) är omisskännligt, även om detta inflytande icke får tillskrivas en avgörande roll. Tonaliteten försvagas genom eliminerandet av fasta kadensförlopp, vartill bidrager undvikandet av ledtonsspänningar och -upplösningar genom användandet av halvtonslösa femtons-skalor (->Pentatonik) och heltonsskalor (->-Heltonsskala; notexempel 1). Klangerna befrias från sin funktionsbundenhet, och dissonanserna behandlas så, att de icke primärt skapa spänningsförhållanden utan färgverkan (t. ex. genom undermålandet av en melodilinje med parallellförda treklanger, septimackord, överstigande treklanger e. d.; notexempel 2). På samma sätt upplösas de traditionella taktindel-ningarnas regelbundna tyngdpunktsföljder genom överbindningar, accentförskjutningar och taktartsväxlingar. Ett musikstycke måste ha en viss utsträckning i tiden, kan alltså inte annat än indirekt förmedla intrycket av »ögonblicksupplevelse». Däremot kan sägas, att en musikalisk impressionism i sträng och snäv mening endast är möjlig i kompositioner av mindre format. I denna mening renodlat impressionistiska äro i själva verket endast ett täml. begränsat antal verk av Debussy, huvudsaki. pianostycken. En sådan begränsning av begreppets innebörd är visserligen ohållbar som stildefinition men är nödvändig att antyda för att på en gång belysa vanskligheten av att låna ett stilbegrepp från ett annat konstområde och motverka det icke alltid välmotiverade användandet av ter men ifråga om musik, som gör bruk av impressionistiska klanger utan att därför kunna räknas till impressionism i eg. mening. Den impressionistiska stilens grundare är Debussy. Han är också dess fulländare och därmed praktiskt taget dess ende typiske representant. Hos nästan alla senare tonsättare, som tagit upp impressionistiska medel, ha dessa gått in i andra stilistiska sammanhang. Bland tonsättare, som på olika sätt förebådat impressionismen, må nämnas dels företrädare för nationalromantiska skolor, ss. Grieg och Musorgskij, dels några franska tonsättare ss. Lalo och Chabrier. Av tonsättare, som efter Debussy i större el. mindre utsträckning influerats av impressionismen, böra främst nämnas Ravel, Roussel, F. Schmitt, Delius, C. Scott, Respighi, Albéniz, de Falla, Szymanowski, K6-daly, den tidige Stravinskij, R. Stephan m. fl., i Skandinavien bl. a. Sibelius, A. Wiklund, H. Mankell. Ett specialfall är i viss mån Skrjabin, som trots sina impressionistiska klangmedel snarast är representant för en art av »expressionism». För honom o. a. företrädare för denna senare riktning har impressionismen genom att utpeka helt nya vägar varit en oundgänglig förutsättning. I. B-n Litt.: E. B. Hill, Modern French music (1924); O. Wartisch, Studien zur Harmonik des musi-kalischen Impressionismus (diss. 1928); H. F. Kölsch, Der Impressionismus bei Debussy (1937); A. Capri, Le origini dell’ impressionismo musi-cale (i La Rassegna musicale 1938); R. Lyr, Les musiciens impressionistes (1938); H. G. Schulz, Musikalischer Impressionismus (diss. 1938). Impro'mptu (trol. av lat. in promptu, i beredskap), en av de fantasifulla bet., som kommo till användning för 1800-t:s romantiska karaktärsstycken (->Karak-tärsstycke). Med namnet impromptu kan tonsättaren sägas antyda, att kompositionen är en produkt av ögonblickets inspiration, trots att den till sin formella struktur normalt är täml. klar och överskådlig (t. ex. sammansatt visform). De tidigaste ex. på impromptu datera sig från 1822 (av några föga kända tonsättare); till de mest kända höra Schuberts och Chopins. I. B-n 1271 1272