INSTRUMENTATION växelverkan: instrumentalmusiken hämtar impulser från operan och från lieden (»Lieder ohne Worte»!), medan å andra sidan operan i allt större utsträckning influeras av det symfoniska (Wagner). Betr, sambandet mellan olika arter av instrumentalmusik kan man iakttaga, att varje ny art av instrument- el. ensemblebehandling tar intryck av fullmogna föregångare på angränsande områden, innan den når fram till en egen mognad och självständighet. Exempelvis anknyter den tidiga klavermusiken i början till lutmusiken, den tidiga wienklassiska klaversonaten lånar element från både symfo-niken och kammarmusiken; ännu i Beethovens pianosonater spela dessa inflytanden en icke oviktig roll, medan förhållandet hos t. ex. Schumann närmast synes vara det omvända. Intressanta belysningar på hur man under olika tider uppfattat de enskilda instrumentens karakteristiska olikheter och den därav betingade fakturen kunna erhållas ur jämförelser mellan original och transkriptioner av samma verk (t. ex. Bachs bearb. av egna och andras konserter, Beethovens omarb. av egna kammarmusikverk, Liszts transkriptioner m. m.). Jämförande art.: Instrumentation, Orkester samt art. om särsk. instrument. I. B-n Instrumentation, den procedur i utarbetandet av en orkesterkomposition, som omfattar stämmornas fördelning på de enskilda instrumenten. Vanl. sker instrumentationen och verkets uppställning i partiturform från en skiss (klaverutdrag) med antydd instrumentfördelning, tillkommen redan vid verkets koncipiering. I eng. och fr. språkbruk vill man göra skillnad mellan instrumentation och o r k e s t r e-ring (orchestration). Instrumentation avser i detta fall den tekniska behärskningen av konstmedlen, instrumentens konstruktion och teknik, tonkvalitet osv. (~>Instrumentationslära), medan orkest-rering är den konstnärliga förmågan att gruppera och kombinera instrumenten till avsedda klanger. Den medeltida instrumentalmusiken i ensemble lade föga vikt vid de klangliga problemen. Den vanliga bet. »zu singen oder mit allerlei Instrumenten zu gebrauchen» visar, att denna musik utfördes efter vokalstämmorna och att besättningen i stor utsträckning var godtycklig och beroende av tillgängliga resurser. Det är först mot slutet av 1500-t. en differentierad orkesterklang kan börja skönjas. Giovanni Gabrieli i sina Sacrae symphoniae (1597) visar som en av de första en ny orkesterteknik, som bygger på de olika instrumentens speciella klangfärger. Den vokala flerkörigheten 5 är här överflyttad på instrumentalt område, i det att grupper, körer, av instrument i olika stämlägen från diskant till bas ställas mot varandra. I den bekanta Sonata pian e forte kontrastera sålunda två orkestrar mot varandra, den ena bestående av 2 altbasuner, 1 tenorbasun och 1 kornett, den andra av 1 viola, 2 tenorbasuner och 1 basbasun. Om än Monte-verdis orkester i Orfeo (1607) är ett undantag i slösande prakt, visar dock instrumentförteckningen denna tendens till färgrikedom och omväxling i klangen: 2 cembali, 1 kromatisk harpa, 2 baslutor, 2 orglar med flöjtstämmor, 1 orgel med tungstämmor, 1 piccolaflöjt, 1 hög trumpet, 3 vanliga trumpeter, 4 basuner, 2 sinkor samt 2 violiner, 10 viole da braccio, 3 viole da gamba och 2 kontrabasar. En del instrumenta-tionsfinesser införde han även, bl. a. stråktre-molo och pizzicato. Under 1600-t. påverkas orkestertekniken av den förbättrade instrumentkonstruktionen. Med violininstrumentens fullkomnande genom de stora it. violinbyggarna får denna grupp allt större betydelse och bildar orkesterns kärna. Bland biåsinstrumenten lägges allt större vikt vid träblåsargruppen, där flöjter (blockflöjter), oboer och fagotter användas parvis men även tilldelas solistiska uppgifter. Bleckbiåsarna användas på samma sätt, och spec. trumpetens höga register (clarino) utnyttjas för soli. Basunerna förlora sin tidigare betydelse och begagnas huvudsaki. i operaorkestern för dramatiska effekter. Mot århundradets slut försvinna alltmera lutinstrumenten, cembalon el. orgeln kvarstår ensam som generalbasinstrument. Orkestern på Bachs och Händeis tid har ung. den ovan skildrade sammansättningen, om än vissa personliga egenarter i instrumentsammansättning och instrumentation kunna iakttagas. Hos Bach förekomma ofta 3 trumpeter; för spec. effekter föreskrivas mera ovanliga instrument, ss. oboe da caccia, oboe d’amore, violino pic-colo, viola pomposa, vilka då alltid användas solistiskt. Händeis klangfantasi är också högt utvecklad; särsk. i operorna förekommer en stark kolorit, varvid stråkar och träblåsare tas i anspråk för egenartade och effektfulla uppgifter. I allmänhet tenderar dock senbarockens orkesterklang mot schablon. Melodilinjens seger över den polyfona satsen förde på detta område med sig, att stråkorkesterns ledande stämma, 1. violinen, förstärkt och klangberikad av 1. oboen och flöjt och sekunderad huvudsaki. av 2. violinen, fördubblad med 2. oboen, fick svara för melodin, medan basen sköttes av violoncell och kontrabas, förstärkta med fagotter. De osjälvständiga mellanstämmorna anförtroddes åt altviolinen, då och då förstärkt med hornen, samt cembalon. För hela barocktidens orkester utmärkande är den specifika klang de starkt besatta blåsarpartierna åstadkomma. Medan en modern symfoniorkester med t. ex. 16 första och 16 andra violiner 6