INSTRUMENTALSATS ler på 2—ett 10-tal medl. till hela orkestrar). Musikverk, som kräva både vokal och instrumental medverkan, räknas i allmänhet till vokalmusik (undantag utgöra dock exempelvis symf. orkesterverk med partiell vokal medverkan). Betr, olika arter av instrumentalmusik se under resp, kategorier. Historisk översikt. Om instrumentens roll i primitiv musikodling och hos utomeuropeiska kulturfolk se -^-Primitiv musik samt under resp, länder. (Jfr även ->Heterofoni.) — Om instrumenten under antiken se ->Grekland, avd. Antiken. I den västerländska musikodlingen spelade instrumenten till en början en relativt underordnad roll. Trots att senmedeltidens och renässansens instrumentarium var mycket rikt (^-Musikinstrument, avd. Historik), skrevs före 1500-t:s mitt mycket litet musik direkt och uteslutande för instr. De självständigaste typerna av instrumentalmusik före 1600 äro instrumentala danser (->estampie m. fl.), enstaka motettiska satser för instr. (->-In seculum m. fl.) samt lut- och orgelstycken inkl, tabuleringar av vokalverk (->Intabulering). Se vidare behandlingen av de olika formerna, ss. canzona, ricercar, toccata m. fl. Under hela denna period måste man emellertid också räkna med flitig användning av accessoriska instr. i den s. k. vokalmusiken — a cappella-idealet torde endast ha varit en klanglig realisationsmöjlighet bland andra. I princip kan man för den flerstämmiga musiken fram till omkr. 1600 tala om en sekundär instrumentalpraxis. ->Uppfö-randepraxis. Den instrumentala formvärld, som börjar växa fram under senare delen av 1500-t. och början av 1600-t., har i väsentliga delar utgått från vokala förebilder men når under 1600-t:s lopp fram till en rad självständiga former. Under ständig växelverkan med den samtida vokalstilen (->Instrumentalsats) kan instrumentalmusiken under barocken sägas bli jämbördig med vokalmusiken. För närmare redogörelser över barockens instrumentalmusik se hänvisningarna till de särsk. formerna under —>Form, avd. Historik. Efter 1700-t:s mitt började instrumentalmusiken dominera över vokalmusiken, något som bl. a. sammanhänger med det utgående 1700-t:s och den tidiga romantikens musikestetiska åskådningar. (->Musikestetik.) Spec. viktig är den nya instrumentala formvärld, som växer fram under den wienklassiska eran, och under 1800-t. de utomordentliga tekniska förbättringar, som ett stort antal instr. undergår, parallellt med den successiva utbyggnaden av orkesterns klangapparat. Litt.: J. von Wasielewski, Geschichte der Instrumentalmusik im 16. Jahrh. (1878); L. Torchi, La musica istrumentale in Italia nei secoli 16, 17 e 18 (i RMI 1897—1901); K. Nef, Zur Geschichte der deutschen Instrumentalmusik des 17. Jahrh:s (1902); L. Schrade, Die handschrift-liche Überlieferung der ältesten Instrumentalmusik (1932); E. H. Meyer, Die mehrstimmige Spielmusik des 17. Jahrh:s (1934). I. B-n Instrumentalsats, för instrument, i motsats till ->vokalsats, för en el. flera sångröster. Med bet. instrumentalsats el. instrumental åsyftas alla de drag i den musikaliska fakturen, som äro betingade av instrumentens egenskaper, deras omfång, tekniska resurser (t. ex. manuella möjligheter) och övriga karakteristika. Den flerst. sats, som kan utföras på de ackordiska instrumenten, blir bl. a. beroende av tonframbringandets art (knäppta instr., ss. luta, harpa m. fl., contra tan-gentinstr.) och tonens egenskaper (orgelns uthållna ton contra cembalons och pianots bortdöende); de melodier, som kunna utföras på melodiinstr., bli beroende av det enskilda instrumentets spelart (vissa karakteristiska skillnader mellan stråk- och blåsinstr. liksom mellan de olika typerna i båda dessa grupper. Se vidare under resp, instr. samt -^-Instrumentation.) Under renässansen, då den vokala tekniken var högt utvecklad under det att instrumentens möjligheter ännu voro ganska begränsade och deras roll huvudsaki. accessorisk, följde instrumentbehandlingen i huvudsak vokala förebilder. (->Ensemble, Intabulering.) Även efter den monodiska stilprincipens genombrott hämtade instrumentalstilen i hög grad sina förebilder från den solistisk-expres-siva sången, från bel canto och från vokal diminutionspraxis. När under förra delen, av 1600-t. den självständiga instrumentalmusiken på allvar började uppblomstra, verkade instrumentens nyupptäckta möjligheter omedelbart inspirerande på den nya instrumentalstilen, vilken utvecklades under ständig växelverkan mellan vokal- och instrumentalstil och livligt utbyte av impulser mellan olika instr.- och ensembletyper. Växelverkan mellan vokalt och instrumentalt kan sedan följas genom alla stilepoker. Med visst fog kan man hävda, att huvudparten av Händeis produktion domineras av vokalt tänkande, medan huvudparten av Bachs produktion domineras av instrumentalt tänkande. Likartat är också i viss mån förhållandet mellan Haydn och Mozart. Även under 1800-t. återfinner man en motsvarande 3 4