INTERFEREN S strumentationslära, som är en del av undervisningen i komposition, inhämtas teoretiskt dels genom partiturstudium, dels genom läroböcker i instrumentation. Jämförande art.: Instrumentation. Litt.: L. J. Francoeur, Diapason général de tous les instruments å vent... (1772; ny uppl. 1813? av A. Choron med titeln Traité général des voix et des instruments d’orchestre...); A. Sundelin, Die Instrumentirung für das Or-chester (1828); dens., Die Instrumentirung für sämmtliche Militär-Musik-Chöre (s. å.); H. Berlioz, Traité de 1’instrumentation (1839; ty. övers. 1864, °1898; utökad o. rev. av R. Strauss, 2 bd, 1905); E. Prout, Instrumentation (1876; ty. uppl. 1880); L. Bussler, Instrumentation und Or-chestersatz (1879); F. A. Gevaert, Nouveau traité d’instrumentation (1885; även ty., sp., ry. och eng. uppl.); H. Kling, Populäre Instrumenta-tionslehre ... (31888); S. Jadassohn, Lehrbuch der Instrumentation (1889); F. A. Gevaert, Cours méthodique d’orchestration (2 bd, 1890); R. Hofmann, Praktische Instrumentationslehre (1893); O. Mailing, Instrumentationslaere (31894); E. Guiraud, Traité pratique d’instrumentation (1895; 21933); F. Pedrell, Pråcticas preparatorias de instrumentacion (1902); H. Riemann, Kate-chismus der Orchestrierung (Anleitung zum Instrumentieren) (1902; 21911); C. M. Widor, Die Technik des modernen Orch. (1904; eng. uppl. 1946); E. Ergo, Dans les propylées de 1’instru-mentation (1908); F. Mayerhoff, Instrumentationslehre (1913); H. Riemann, Katechismus der Musikinstrumente (Kleine Instrumentationslehre) (51914); F. Volbach, Das möderne Or-chester (2 bd; 1919—21); N. Rimskij-Korsakov, Grundlagen der Orchestration (2 bd; 1922; även eng. uppl.); E. Wellesz, Die neue Instrumentation (2 bd; 1928—29); G. Jacob, Orchestral tech-nique. A manual for students (1931; 21943); C. Forsyth, Orchestration (21935); S. Gallo, The modern band... (2 bd; 1935); H. Erpf, Die Lehre von den Instrumenten und der Instrumentation (i Hohe Schule der Musik, bd 2, 1935); F. M. Collinson, Orchestration for the theatre (1941); G. Grovlez, L’initiation å l’or-chestration (1946). Å.L-y Instrumentsamlingar ->Musikhistoriska museer och instrumentsamlingar. Instrumentsystematik ->Musikinstru-mentsystematik. Intabule'ring el. i n t a v o 1 ezr i n g (av lat. in ta'bula, på (skriv)tavla), under 1500-t. termen för det skriftliga överförandet av ett vokalverk till orgel-, klaver-, lut-, gitarrsats etc. Den sammanhänger med notskriftsbegreppet ->tabu-latur. Vokal verk skrevos i allmänhet ut endast i någon form av enskilda stämmor, antingen i 9 olika stämböcker el. också placerade var och en för sig på samma notsida el. uppslag. Dessa stämmor överfördes vid intabuleringen till en uppställning, där samtidiga noter i de olika stämmorna ordnades (åtminstone någorlunda) vertikalt, överflyttningen kunde ske dels till en partiturmässig anordning, där varje stämma erhöll sitt eget system (di partitura el. spartiti), dels till en uppställning med stämmorna samlade på två system som i en modern pianosats (d^ntavolatura). Vanl. omarbetades stämmorna vid intabuleringen och kolorerades (dels i anslutning till vokalimprovisations-praxis, dels med hänsyn till instrumentets speltekniska natur); liksom vid ett modernt arr. för piano av ett orkesterverk nödgades man av speltekniska skäl utesluta el. ersätta detaljer i satsen. Framför allt innebar intabuleringen en homofoniseringsprocess av den polyfona volkalsatsen, och den kom i själva verket att utgöra ett viktigt förstadium till den fullt utbildade generalbasen. Jämförande art.: Generalbas, Kolorering, Notskrift. Litt.: O. Körte, Laute und Lautenmusik bis zur Mitte des 16. Jahrh:s (1901); A. Schering, Studien zur Musikgeschichte der Frührenais-sance (1914); W. Apel, Accidentien und Tona-lität in den Musikdenkmälern des 15. und 16. Jahrh:s (1937); K. Jeppesen, Die italienische Orgelmusik am Anfang des Cinquecento (1943); W. Apel, The notation of polyphonic music 900—1600 ('‘1949). N. L. W. 1'nteger va'lor, lat., det oantastade, oförkortade värdet, i mensuralnotskrif-ten det normala värdet av en not i proportion till ->tactus. Eftersom tactus under ca 1300—1550 motsvaras av semibre-vis, blir de övriga noternas integer valor i denna tidsålders musik mångfalder el. delar av tactus = semibrevis. Sålunda är integer valor för brevis = 3 tactus, för minima = 1/2 tactus. Jämförande art.: Notskrift 3, Tempo. Litt.: J. Wolf, Geschichte der Mensuralnota-tion von 1250—1460...’ (3 bd, 1904); W. Apel, The notation of polyphonic music 900—1600 (M949). N. L. W. Interfere'ns (av lat. inter, mellan, och ferre, föra), fysikalisk term för samverkan mellan skilda vågrörelser. Om två el. flera ljudvågor samtidigt påverka samma luftpartikel, blir dennas förskjutning ur jämviktsläget lika med summan av de förskjutningar, som de enskilda ljudvågorna var för sig skulle ha orsakat. Två ljudvågor, som sammanträffa i en punkt, förstärka varandra, om förtätningarna sinsemellan sammanfalla med varandra, men försvaga el. upphäva varandra, om förtätningarna sammanfalla med för- 10