INTERLUDIUM tunningarna. Två lika ljudvågor, som röra sig i motsatta riktningar, ge upphov till en stående vågrörelse. Svävningarna (->Svävningar) uppkomma genom i. mellan ljudvågor med något olika svängningstal. De ljudvågor, som utgå från vardera skän-keln på en stämgaffel, ge genom i. upphov till 4 döda zoner i ljudutstrålningen (se fig., de streckade linjerna). Dessa kunna lätt observeras, om en anslagen stämgaffel vrides runt intill ena örat. Placeras en papperscylinder e. d. runt ena skänkeln utan att störa dennas rörelse försvinner effekten. I konsertsalen bygger det direkta och från väggarna reflekterade ljudet från ljudkällan (orkestern) upp ett komplicerat i n t e r f e-rensfält, som oupphörligt växlar utseende och karaktär allt efter de frekvenser och ljudnivåer, som frambringas av ljudkällan. De akustiska defekter i form av »döda» zoner, som förekomma i vissa konsertsalar, äro att hänföra till detta slag av interferensfenomen. Litt.: Se Akustik, Byggnadsakustik. Kj. S. Interlu'dium, lat., mellanspel. 1. Spec. mindre mellanspel på orgel mellan stroferna i koraler, kyrkovisor och hymner, ->Mellanspel. 2. Eng. interlude, ->Intermezzo 1. Interme'zzo el. i n t e r m e'd i o, it. (fr. intermède, eng. interlude). 1. Sceniskt mellanaktsspel av vanl. pastoral el. komisk karaktär, ibland även betecknande ett instrumentalt mellanspel (t. ex. hos Mascagni och Leoncavallo), vilket dock vanligare kallas entr’acte. Intermezzi förekommo från slutet av 1500-t. och kunna i den form de då erhöllo betecknas som experimentformer till den något senare framträdande operan. Berömda äro särsk. de mellanspel, som inlagts i G. Bardis skådespel L’amico fido (1586) med musik av honom själv, A. Striggio och C. Malvezzi, samt de 1589 uppf. festspelen vid Ferdinands av Medici bröllop, till vilka musiken komp, av Luca Bati, Cava-lieri, Marenzio, Malvezzi och Caccini. Tillfälligtvis förekommo intermezzi även i den tidi gare it. operan samt fr. o. m. Lully i den franska lyriska tragedin. Det it. 1700-talsintermezzot går tillbaka på de mot aktsluten infogade, burleska scener, som från 1650-t. blevo allt vanligare i det it. musikdramat. Dess uppkomst betingades av A. Zenos operareform, som avlägsnade alla komiska tillsatser ur operadramat. Handlingen i dessa impromptuartade små skådespel anknyter gärna i travesterande syfte till den seriösa operan men utformades ibland även som kas-perteater med burleskt gyckel utan någon som helst stilskapande tendens. Texten är genom-komponerad och ageras i regel av endast två uppträdande (ibland förekommer en tredje, vanl. stum, person). Intermezzot i denna form tycks från århundradets början ha florerat i n. Italien (Bologna och i all synnerhet på S. Angelo- och S. Cassianoteatrarna i Venedig). Något senare förekomma intermezzi även i Neapel och annorstädes. Flertalet av dessa skämtsamma musikaliska inlägg i en seriös huvudhandling lyckades icke bevara sin aktualitet. Till dem, som hävdade sitt konstnärliga egenvärde och småningom spelades separat utan sammanhang med huvudhandlingen, höra i främsta rummet Pergolesis La serva padrona, skriven 1733 för Neapel till kompositörens Il prigionier superbo, och Orlandi-nis II marito giuocatore (Venedig 1719). Uppförda jämte några andra likartade stycken 1752 i Paris stimulerade de tillkomsten av det senare franska sångspelet. Som stiltyp uppgick intermezzot från ung. mitten av 1700-t. i operabuffan, och när benämningen senare uppträder, avses ofta en buffa av mindre format utan den äldre konstformens spec. karaktärsdrag. Intermezzi skre-vos bl. a. av T. Albinoni, J. A. Hasse, Rinaldo di Capua, G. Latilla, N. Jommelli och svensken A. N. von Höpken. Undantagsvis förekomma även intermezzi i komiska helaftons-operor, t. ex. i buffan Fra due litiganti il terzo gode, som uppfördes 1749 i Venedig tills, m. intermezzot 1’Impressario dellTsole Canarie. Litt.: T. Wiel, I teatri musicali veneziani del settecento (1891); A. Solerti, Gli albori del melodramma 1 (1905); A. Della Corte, L’opera comica italiana nel ’700... 1 (1923); E. Sundström, Arvid Niklas von Höpken och hans komiska opera »Il bevitore» (i STM 1936). E. S-m 2. I 1800-t:s instrumentalmusik bet. för sats i cykliskt verk av oftast lyrisk el. återblickande karaktär (t. ex. i kammarmusik av Mendels-sohn och Brahms). Såväl den sistn. som Schu-mann har begagnat termen som benämning på fristående pianostycken av lyrisk prägel. The International Ballet [Öi intanä^nl bä'lit], engelsk balettensemble, organiserad 1940 av Mona Inglesby. Dess första föreställning ägde rum i Glasgow 1941 och blev upptakten till en regelbunden verksamhet, som med central i London 11 12