INTERVALL Intervallens egenskaper. Varje intervall besitter flera olika egenskaper, vilka inbördes äro mer el. mindre starkt beroende av varandra samt av det musikaliska sammanhang, vari intervallet är infogat. Om intervalltonerna följa efter varandra i tiden, är riktningen (uppåt el. nedåt) avgörande. Betr, intervallens melodiska betydelse i övrigt jfr art. Melodi. När intervallet uppträder som samklang, äro dess viktigaste egenskaper storlek (absolut och relativ; betr, urskiljandet av en från storleken, kvantiteten skild intervallkvalitet ->Musik-psykologi), konsonans- el. dissonansgrad (vilken i musikaliska sammanhang intimt sammanhänger med intervallets latenta spännings-grad och upplösnings-(rörelse-)tendens), harmonisk stabilitet samt uttryckshalt. Om en relativ intervallstorlek kan man tala, då intervallets verkan är beroende av det melodiska sammanhanget, t. ex. i fråga om typerna »Engmelodik» och »Weitmelodik». Själva intervallverkan kan f. ö. i vissa sammanhang försvagas; särsk. påfallande är detta ifråga om intervallet mellan två toner som befinna sig på vardera sidan om en frasgräns el. annat in-snitt; man talar då ofta om ett »dött» intervall. Graden av konsonans och dissonans hör till intervallens viktigaste egenskaper. Till de konsonanta intervallen räknas normalt prim, oktav, kvart, kvint, ters och sext, till de dissonanta sekund och septima samt överstigande och förminskade intervall. Inom den liksvävande temperaturen bli dock flera av de sistnämnda klangligt identiska med konsonanta intervall (t. ex. c-fess = c-e, fiss-ess = fiss-diss etc.). Detta är ett av de flerfaldiga bevisen på att intervallens konsonans- resp, dissonansgrad icke är en en gång för alla fixerad fysikalisk egenskap utan är beroende av det musikaliska sammanhanget (-^-Dissonans, notex. 1—3) och därmed också av hur de uppfattas (»uppfatt-ningsdissonans»). Denna dissonansgradens rela-tivitet understrykes ytterligare av historiska fakta, ss. det sena erkännandet av tersen som konsonant intervall (ffg. hos Walter Odington på 1290-t.) och den nyare musikens allt djärvare och friare dissonansbehandling. Denna relativitet hindrar dock icke, att intervallen samtidigt kunna tillskrivas vissa absoluta spänningsvärden, vilka ansetts vara fysikaliskt och fysiologiskt betingade. (För en närmare diskussion av olika teorier om orsakerna till intervallens konsonans- och dissonansgrad se Konsonans.) Sålunda är oktavidentiteten med talförhållandet 2:1 mest konsonant, kvinten med talförhållandet 3:2 likaså konsonant; betr, kvartens ambivalens se nedan; mest dissonant är liten sekund med omvändning. — Ett intressant ex. på förslag till en ordningsföljd av intervallen i stigande dissonansgrad erbjuder P. Hindemiths »Reihe 2» i hans Unterweisung im Tonsatz (1940): Ett dissonant intervall uppleves ss. bärare av en spänning, och denna spänning ger intervallets ena el. båda toner en rörelsetendens (vilken kan sammanfalla med el. vara motsatt tonernas latenta melodiska rörelsetendens i och för sig). Spänningen kräver avspänning genom fortskridning till ett annat, mindre dissonant intervall. Dessa i intervallen förefintliga latenta krafter verka i hög grad bestämmande på stämföring och dissonansbehandling i mus. sats. Som huvudregler gälla härvid, att upplösningen sker stegvis (varvid en el. båda av det dissonanta intervallets toner fungerar som ->ledton) samt att små och förminskade intervall tendera att draga sig tillsammans, medan stora och överstigande intervall tendera att utvidga sig. Dessa regler äga också giltighet för intervallen ss. beståndsdelar i ackord. Exempel på upplösning av dissonanta intervall: I anslutning till vad som ovan nämnts om dissonansgradens relativitet gäller dock, att dissonanta intervall kunna uppträda i sådana sammanhang, att upplösningstendensen är eliminerad. Detta kan t. ex. ske i klanger av impressionistisk karaktär, där spänningen omformats till passiv färgverkan (t. ex. Debussy), då sekundsammanstötningar och andra dissonanta bildningar brukas som accentförstärkning utan harmonisk-funktionell betydelse (t. ex. Bartok) i den seriebundna tolvtonsmu-siken, som förnekar ledtonsspänningen m. m. En ofta förbisedd egenskap hos intervallen är fenomenet, att dess ena ton alltid i högre grad än den andra tenderar att bli bärare av en grundtonsegenskap, att verka mera stabil än den andra. (Förklaringar till detta fenomen ha sökts på akustiskt område genom studier av övertoner och kombinationstoner, jfr i övrigt Konsonans.) Särsk. påfallande är detta ifråga om kvint och kvart: i kvinten har den undre tonen grundtonsverkan, i kvarten den övre; kvinten är alltså mera stabil, medan kvarten genom att låta den övre tonen falla till en stor ters över den undre tonen når ett intervall, vars undre ton har denna grundtonsverkan. Klarast illustreras denna egenskap genom följ, uppställning, där samtl. intervall uppåt räknade från tonen f äro att betrakta som »stabila» (notex. a), medan samtl. intervall från samma ton nedåt räknade äro »labila» (notex. b). I alla dessa fall har alltså tonen f grundtonsverkan i förhållande till den andra intervalltonen: 17 18