IRLÄNDSK HARPA Som en följd av sitt isolerade läge kom Irland länge att nästan helt stå utanför den romerska kulturens inflytande. I stället utvecklade sig på ön en egenartad keltisk kultur, inom vilken musiken ägde en framträdande plats redan på 400-t., före den kristna missionen. Irland tillhörde de tidigast kristnade länderna, klosterkulturen utvecklade sig till rik blomstring, varför ön blev en av de viktigaste odlingsplatserna för den gr eg. sången. Iriska munkar spredo i sin tur kyrkosången i Europa och gr. bl. a. på 720-t. klostret S:t Gallen med dess sedermera ryktbara sångskola. Vid samma tid skrev en irländare, Johannes Scotus Erigena, ett verk, De divisione naturae, som även innehåller upplysningar om musik. — Under reformationstiden och 1600-t:s politiska omvälvningar förlöpte kulturutvecklingen på Irland till arten på liknande sätt som i England; dock fanns föga motsvarighet till den storartade aktiviteten inom såväl den kyrkliga som den världsliga musiken i detta land. Från slutet av 1600-t. ryckte Dublin fram till att bli ett av Europas främsta musikcentra (särsk. odlades där ballad-operan), men efter unionen med England 1801, då stadens politiska betydelse minskades, förlorade den i viss mån denna position. Bland musiker, som verkat på Irland under senare tid, bör framhållas italienaren M. Esposito, som en tid var centralfiguren i öns musikliv. — Flera betydande tonsättare ha f. ö. varit irländare, de flesta av dem emellertid verksamma i London, t. ex. T. Ro-seingrave, J. Field, W. V. Wallace, C. V. Stan-ford, C. Wood och H. Harty. Musiklivet inom republiken Eire har framför allt kännetecknats av det ivriga omhuldandet av körsången och ett långsamt stegrat intresse för symfonisk musik och instrumental konstmusik i allmänhet. Viktigaste musikcentra äro Dublin och Cork. Bristen på goda konsertlokaler är emellertid stor. I Dublin finnas två operasällskap, men intresset för opera är inte utpräglat. Däremot äro många körer i verksamhet, och kyrkomusiken odlas flitigt av de katolska irländarna. De viktigaste musikskolorna äro belägna i Dublin (The Royal Irish Academy of Music, gr. 1848, omorganiserad 1856), Cork (Municipal School of Music, med både kör och orkester) och Leinster. — Musikprofessur finns i Dublin och Cork. — Bland nu verkande musiker i Eire må nämnas M. Bowles, som verkat för orkestermusikens förkovran. Jämförande art.: Dublin. Litt.: W. H. G. Flood, Irish musical biblio-graphy (i SIMG 1911/12); dens., A history of Irish music (41927); R. Henebry, Handbook of Irish music (1928). I. S. Irländsk harpa ->Harpa. Irrgång, Heinrich Bernhard, tysk organist (1869—1916), son till kantorn och pedagogen Heinrich I. (d. 1922), 31 blev lärare i orgel vid Sternsches Kons, i Berlin 1905 och vid MH 1912. I. stud, i Berlin och blev org. vid bl. a. Kirche zum heiligen Kreuz 1894, i Philharmonisches Orch. 1897, vid Marienkirche 1905, Dom- und Hofkirche 1910; skrev orgelsonater, sånger m. m. I:s orgelkons, ha bet. som förebildliga. Å. B. Irwin [o:'°in], Robert, irländsk sångare, baryton (f. 1905 2O/o), särskilt uppskattad för sin kongeniala tolkning av den klassiska liedrepertoaren (Schubert, Schumann, Brahms och Wolf) och som oratoriesångare. I. började som korgosse vid S:t Patrick’s Cathedral i Dublin, där han sedan gjorde en snabb karriär som solist; stud, senare för bl. a. G. Reeves i London. Han framträdde ffg. i amer. radio 1937 och slog igenom som romanssångare i London 1940. — G. 1931 m. den irländska pianisten VeraStewart. G. M. Fsaac el. Y s a(a)c, Heinrich (Ugo-nis de Flandria, Ar r i g o T e d e s-c o; hans urspr. namn synes ha råkat i glömska), tysk tonsättare av flandrisk börd (omkr. 1450—trol. 1517), en av sin tids främsta musiker. Hans viktigaste arbete är Choralis Constantinus (2 d., 1550 —55; bl. a. i UUB), en gradualbok med ett urval av 2—6-st. sättningar ur pro-priet för hela kyrkoåret, delvis tillkommen på beställning för domkyrkan i Konstanz. — Mel. nr 442 i SvK 1939 härrör från I. Om I:s tidigare levnad vet man intet. Han anställdes 1480 vid hovet hos Lorenzo Magni-fico dei Medici i Florens; uppehöll senare även befattningen som kapellm. vid S. Giovanni-kyrkan och därefter vid S:ta Maria del Fiore-kyrkan. Med undantag för ett kortvarigt uppehåll i Rom 1489 stannade I. i Florens till 1494, då familjen Medicis politiska makt bröts. Möjl. redan följ, år trädde han i tjänst hos kejsar Maximilian I; i varje fall blev han 1497 utnämnd till hovkompositör. Som sådan vistades han emellertid mest i Florens och Ferrara. Som c. f. i Choralis Constantinus användes den enst. greg. koralen. Verket påbörjades senast 1508 och utgavs 1550—55, sedan I:s elev L. Senfl fullbordat arbetet. Stilistiskt ansluter I. till den nederländska skolan, men han experimenterar gärna med stämbesättningarna och når därvid utsökta klangliga effekter. — I:s världsliga verk blevo delvis stilbildande, så t. ex. hans it. karnevalssånger till texter av Lorenzo di Medici (canti carnascia-1 e s c h i) och framför allt hans tyska körvisor, däribl. den i två 4-st. sättningar bevarade och alltjämt sjungna Innsbruck, ich muss dich 32 Tryckt 12/7 51