IRLAND Ireland stud. 1893—1901 för bl. a. Stanford vid Royal Coll. of Music i London, där han själv blev lärare i komp, och 1924 kallades till hedersledamot. Hdr vid univ. i Durham 1932. Härstammande från en litterär miljö —fadern var tidskriftsred. och modern litteraturkritiker och författare — är Ireland i sitt konstnärskap ofta inspirerad av poetiska idéer. Som tonsättare når han kanske även högst i sina sånger, och det var på det området han först slog igenom. Bland hans över 100 romanser märkas sångcyklerna Songs of a wayfarer (1912), Mari-gold (1913), The land of lost content (1921) och Five songs to poems by Thomas Hardy (1925— 26) och de separata sångerna Sea fever (J. Masefield; 1913), The hearfs desire (A. E. Hous-man), The trellis (A. Huxley) och When l am dead, my dearest (Christian Rossetti). Utsökta tonpoem äro också hans pianostycken, däribl. Decorations (1913), London pieces (1917—20), Sarnia (tr. 1941) o. a. samt sonaten i e-moll (1918—20) och sonatinen (1926—27), vari han ådagalägger sin behärskning av pianofakturen. Redan tidigt ägnade sig Ireland även åt kammarmusiken — främst 3 pianotrios (1908, 17 och 38) och en sonat för klarinett och piano (1943) — medan han först senare gav sig i kast med större orkesterverk. Som hans märkligaste och kanske mest karakteristiska verk har framhållits pianokons, i Ess-dur från 1930, med dess lyriskt romantiskt expressiva 2. sats och den rytmiskt livfulla, om Stravinskij erinrande, finalen. Irelands samlade produktion är inte särsk. omfattande, vilket har sin förklaring i hans starka självkritiska läggning. Sålunda har han förintat alla verk fram till 1908, då han fann dem stå i allt för stort beroende av framför allt Brahms. — Ireland är även en skicklig pianist och har konserterat, ofta med egna verk. Orkesterverk: The forgoW n rite, preludium (1913), Mai-Dun, symf. rap odi (1921), pianokonsert Ess-dur (1930), Legend för piano och ork. (1933), A London oveiiure (1936), Concer-tino pastorale för stråkork. (1939), Epic march (1942) och uvertyren Satyricon (1946). Körverk: Mass in Dorian mode a 4, Vexilla regis för soli, kör, bleckblåsinstr. och orgel, Psalm 42 för soli, kör och ork., These things shall be för kör och ork. (1937) m. m. Kammarmusik: Sextett för stråkar, klarinett och horn, 2 stråkkvartetter (d-moll, c-moll), 3 trios för piano, violin och violoncell (nr 1, Phan-tasle a-moll, 1908, nr 2 e-moll i en sats, 1917, och nr 3 E-dur, 1938), trio d-moll för piano, klarinett och violoncell, 2 violinsonater (nr 1 d-moll, 1909, och nr 2 a-moll, 1917), violoncell-sonat (1923) m. m. övriga verk: över 40 pianostycken, däribl. sonat a-moll (1920), sonatin (1926—27), Decorations (1913), 4 preludes (1913—15), Rhapsody (1915), London pieces (1917—20), The almond trees (1918), The darkened valley (1921), Equi- 29 John Ireland. nox (1922), Two pieces (April och Ber gamask, 1925), Ballade (1929), Green ways (1938) och Sarnia (tr. 1941). — Orgelstycken. — Sånger: Songs of a wayfarer (1912), Marigold (1913), Mother and child (1918), The land of lost content (1921), Five songs to poems of Thomas Hardy, Five songs to sixteenth-century poems, Songs sacred and profane o. a. sångcykler; Sea fever (1913), Rest, The cost, The adoration, The rat, Spring sorrow, The heart’s desire, The trellis, When I am dead, my dearest, I have twelve oxen o. a. sånger; körsånger. Litt.: E. Evans, J. I. (i MQ 1919); A. E. F. Dickinson, The progress of J. I. (i MR 1940); N. Townshend, The achievement of J. I. (i ML 1943); biogr. av R. Hill i British music of our time (1946; utg. av A. L. Bacharach). G.M. Irgens Jensen, Ludvig, ->Jensen. Irland (eng. Ireland), den västliga av de två brittiska öarna (4 298 000 inv. 1949), från 1922 uppdelad i två politiska enheter, Irländska fristaten (sedan 1949 den suveräna republiken Eire, vars officiella svenska namn är Irländska republiken) och Nordirland, tillhörande brittiska samväldet. Här behandlas endast Irlands konstmusikaliska historia och Eires nutida musikliv. Betr, irländsk folkmusik se Storbritannien. 30