ITALIEN Folkmusik. Den it. folkmusiken och dess utveckling tillhör trots starka inflytelser från Orienten långt in på medeltiden, särskilt i Syditalien, helt västerländsk stilhistoria. Karakteristiska drag i såväl musiken som i det folkliga musiklivet över huvud ha alltid varit improvisatoriska former, med melodiken kännetecknad av flytande legato och övervägande tretakt. Medan urspr. den episka visan tillhörde Pie-monte och Lombardiet, utbildades i södern en mera lyrisk typ. Versen bestod av 5, 7, 8 el. 11 stavelser; vanligast var elvastavingen med kvinnligt rim (rispetto o. a. visor). Bland övriga vistyper kunna nämnas canzuna, stramoutt och främst fiori, stornelli, villotta och furlana. Ännu i vår tid sj unges improvisatoriskt av kvinnor »dödsklagan», särsk. på Sardinien, Sicilien (och Korsika). Om den stora utbredningen av visan vittnar, att 1260 i Bologna 20 000 personer sjöngo »Laudes divinas et in-condita carmina». I högmedeltidens nordliga Italien sjöngos på franska el. en blandning av franska och italienska chansons de geste. Av hedniskt ursprung voro de om våren utförda Calendimaggio-sångerna. — Kännedomen om medeltidens folkvisa är emellertid av brist på källor icke stor. De gamla bonde- och herdesångerna blevo genom stadskulturens utbredning alltmer bortglömda och synas numera nästan helt utrotade. Flera folkliga former upptogos dock inom konstmusiken och ha bevarats i notminnesmärken. Antiken. Under årtusendet f. Kr. behärskades stora delar av Italien, särsk. dess sydliga delar samt Sicilien, länge icke blott politiskt utan även kulturellt av Grekland. Först efter Roms segrar bröts grekernas politiska makt, men i motsats till sina underkuvade ägde romarna ingen högt utvecklad musikalisk och dramatisk konst. Den hellenistiska kulturen påverkade också lätt den romerska. På 200-t. f. Kr. uppfördes i Rom de första skådespelen; musiken härtill är dock okänd. Under följ. årh. stiftade romarna genom Plau-tus bekantskap med den attiska komedin, till vilken musik skrevs av greker. Själva odlade romarna i stort sett endast den krigiska musiken, varvid kvantiteten synes starkast ha påverkat människorna. Teater och musik voro f. ö. en ren underhållningsföreteelse, som sköttes av frigivna slavar och slavinnor. Mimerna, som dessa instrumentalister, sångare och skådespelare kallades, ha dock haft historisk betydelse: genom dem fortlevde den profana tonkonsten vid sidan av den kyrkliga. Då kristendomen år 313 genom Konstantin den stores edikt blev statsreligion, skärptes den pågående kampen mellan den nya religionens företrädare och de hedniska mimerna; detta förklarar måhända, att inga musikuppteckningar finnas bevarade från antikens Italien. Den gregorianska koralen. Den kristna liturgiska sången utvecklades och normerades huvudsaki. på it. mark. Genom biskop Ambrosius (d. 397) infördes anti-fonin i gudstjänsten. Vid samma tid funnos trol. redan sångskolor i Rom. I Italien utformades två liturgiska typer, den milanesiska (el. ambrosianska) och den romerska (el. gregorianska). För den musikaliska utvecklingen av den liturgiska sången kom den romerska mässan att bli viktigast; särsk. stor betydelse härvidlag fick den av påven Gregorius den store gr. sångarskolan, Schola Cantorum, i Rom. För medeltidens kunskap om antik musikteori ha de bägge romarna Boèthius’ och Cassiodorus’ skrifter varit av utomordentlig vikt, och genom Guidos av Arezzo notskriftreform erhölls säkrare medel att bevara en viss enhetlighet inom de olika landskyrkorna. — Till den liturgiska sångens senare berikande bidrog Italien under 1200-t., då Thomas av Celano skrev Dies irae och Thomas av Aquino Veni sancte spiritus. Utomkyrklig musik under medeltiden. Ett egenartat bidrag till musikutvecklingen i Europa lämnade Italien genom de s. k. laude (även laudi), lovsånger, vilka förf, av bl. a. Franciscus av Assisi och Jacopone da Todi och särsk. sjöngos i Umbrien samt utgjorde föregångare till de under 1300- och 1400-t. populära rappresentazioni sacre. Dessa, i sin tur oratoriets förebilder, odlades av de många Companie de Laudesi (Laudisti), som ännu under 1800-t. delvis ägnade sig åt odlandet av andlig musik bland folket. — Mitten av 1200-t. till mitten av 1400-t. var de vid hoven verksamma trubadurernas (it. trovatore) tid. Då voro även de mera folkliga »gycklarna» (it. giocolino) mycket vanliga. Med denna period sammanfaller delvis guldåldern av den folkspråkiga diktningen i Italien (Petrarca, Dan te, Boccaccio), och en rad enkla, flerstämmiga sångformer uppkommo. Många tonsättare voro även diktare, så t. ex. Landini. Under inflytande av den franska fler-stämmigheten (särsk. Petrus de Cruce) omkr. 1325 (»ars nova») uppstodo även i Italien nya tendenser. De äldre ars nova-kompositörerna Jacopo da Bologna, Giovanni da Cascia, Bar-tolomeo da Padova, Grazioso da Padova, Vin-cenzo d’Arimini och Piero begagnade företrädesvis diktformerna madrigal och caccia, medan för de senare, F. Landini, P. Tenorista da Firenze, Ghirardello da Firenze o. a., ballatan blev huvudformen. Den viktigaste orten för odlandet av flerstämmigheten var Florens, där Landini och kretsen omkring honom verkade. Den förnämsta källan till denna tids musik är det ms., som ägdes av Florens-organisten A. Sqarcialupi (1417—80) och som därför kallas Sqarcialupi Codex. Om 1400-t:s it. musik äger man föga klarhet. Den främste tonsättaren var flamländaren J. Ciconia, som genom att till 45 46