ITALIEN »esempio», »misterio») blevo den direkta utgångspunkten för oratoriets senare historia. De äldsta kända oratorierna, vilka stå operaformen nära, komp, av Cavalieri, Anerio m. fl. Oratorier på folkspråket (oratorio volgare) komp, av bl. a. D. Mazzocchi. Omkr. sekelskiftet 1700 nådde oratoriestilen sin höjdpunkt med dramatiskt intensiva verk av G. Carissimi, F. Foggia, A. Draghi, A. Stradella, A. Scarlatti, A. Lotti och A. Caldara. Mera i virtuos neapo-litansk stil skrevo L. Leo och N. Jommelli. Lånande drag från såväl den senare, dramatiska, madrigalen som arian skapade it. tonsättare, efter många förstadier, från 1630-t. solokantaten, som blev en av 1600-t:s mest typiska it. vokala former. Den uppnådde med Romskolans G. Carissimi sin höjdpunkt vid mitten av seklet. Andra kantatmästare voro A. Grandi, L. Rossi, F. Cavalli, M. A. Cesti, G. P. Colonna, G. Torelli, A. Corelli och G. A. Perti. Även i övrigt genomgick den vokala tonkonsten en snabb omvandling, varvid dock ofta gamla och nya stildrag kommo att ställas sida vid sida. L. Viadanas 100 kyrkokonserter (1602, 08) bilda sålunda en övergång till den senare, rent monodiska kyrkomusiken; denna utvecklades visserligen först i Italien av Monteverdi, Cavalli, Carissimi, G. Legrenzi, P. Ziani o. a., men relativt snart togo tyska tonsättare ledningen inom detta område. En betydande kompositör av kyrkomusik var dock F. Durante. Instrumentalmusikens omvandling. Också till instrumentalmusikens utveckling under 1500—1700-t. lämnade Italien viktiga bidrag. Såväl lut- som orgelmusiken stod högt under 1500-t. En stor mängd lutmusik tr. av O. Petrucci i Venedig o. a.; kompositörer voro F. Spinaccino, A. Rocca, G. Gorzanis, V. Gali-lei, M. Caroso, G. Terzi m. fl. Bland orgelmästare böra främst nämnas A. Willaert och A. Gabrieli i Venedig, A. Mayone och G. M. Trabaci, och med Frescobaldi nådde orgelkonsten sin höjdpunkt i Italien. Av senare orgelmästare har endast D. Zipoli varit av betydenhet. Orgelkonsten gick i stället starkt tillbaka, och instrumentets roll övertogs ofta av stråkinstrumentgrupper (kyrkosonaten). — Redan vid slutet av 1500-t. började cembalon starkt konkurrera med orgeln om tonsättarnas intresse; särsk. var detta fallet bland de neapolitanska musikerna, A. Valente, Trabaci o. a. Canzoner för luta el. tangentinstr. komp. omkr. 1600 av C. Merulo, Mayone, Trabaci, Frescobaldi m. fl. och ricercarer för orgel av G. Ca-vazzoni, A. Gabrieli och L. Luzzaschi. Av can-zonan (ricercaren) för orkester äga vi de tidigaste exemplen från Italien (G. Gabrieli, Frescobaldi). Större betydelse fick Italien för utbildandet av de konsertanta formerna, vilkas utgångspunkt bl. a. var den vene- tianska flerkörigheten med dess vokala el. instrumentala klanggrupper (G. Gabrieli o. a.). I concerto grosso-formen skrev bl. a. A. Stradella, och formens stora mästare voro A. Corelli, G. Torelli, F. Gemi-niani, A. Vivaldi och P. Locatelli. Under starkt inflytande av monodins principer utvecklade sig i Italien även triosonatan (sonata da chiesa och sonata da camera); sådana komp, av S. Rossi, G. B. Fontana, M. Cazzati, G. Legrenzi, G. B. Vitali, G. B. Bassani och Corelli. Violinsonater skrevos av Fontana, P. degli Antonii o. a. De flesta av dessa tonsättare tillhörde den s. k. Bolognaskolan. — Till bilden av särsk. 1600-t:s it. musikliv höra de många lärda akademierna, som på olika sätt befattade sig med musik. Under förra hälften av 1700-t., då idéer om enkelhet och naturlighet voro för-härskande, utformades inom de flesta musikaliska former ett folkligare tonspråk. Italiens bidrag till denna process voro flera. Den komiska operan har redan nämnts. Därtill kommer, att it. tonsättare, tillhörande neapolitanska skolan, medverkade vid skapandet av den nya instrumentalstilen, sonaten och symfonin; här må nämnas D. Scarlatti, B. Marcello, Locatelli, G. B. Sammartini, Pergolesi och D. Alberti. Andra utvecklade instrumentalmusiken främst inom operans ram. Instrumentalmusikens snabba och storartade utveckling sammanhängde med instrument-byggandets höga standard i landet under 1600-och 1700-t.; utomordentliga violinmakare voro medl. av familjerna Amati, Guarneri och Stra-divari, alla verksamma i Cremona. Under 1500-t. inföll en högperiod för klaverfabrikationen och uppfinningen av pianofortet (hammarklaveret) 1711 tillskrives vanl. italienaren B. Cristofori. — Violinundervisningen upplevde likaså en glanstid under 1600-t.; till den tekniska utvecklingen bidrogo tonsättare som G. B. Fontana, B. Marini och C. Farina samt, betr, det kan-tabla spelet, G. Legrenzi, G. B. Vitali, G. Torelli och A. Corelli. Tekniska nyheter, i synnerhet inom konsertens form, infördes även av Vivaldi, F. Veracini, G. Tartini och Locatelli. Värdefulla violinkonserter skrevos senare av G. Pugnani, A. Lolli och G. B. Viotti. Slutl. må nämnas, att även inom violoncellmusiken italienare voro de banbrytande, näml. D. Gabrieli, degli Antonii, G. Jacchini, G. B. Bonon-cini och L. Boccherini. 49 59