J ANCOURT J. föddes i Hochwald (Hukvaldy) i Mäh-ren och växte upp i fattiga förhållanden. År 1865 blev han korgosse vid Augustinklost-ret i Brünn (Brno), där han fick en gedigen utbildning, senare kompletterad vid orgelskolan i Prag (1874—75) samt vid MK i Leipzig och Wien (1878—79); var 1873—1903 musiklärare vid seminariet i Brünn och 1876—88 dirigent för filharmoniska sällskapet där. Hans viktigaste arbetsfält var dock den av honom 1881 gr. orgelskolan i Brünn, som han ledde till 1920, då den förvandlades till MK; samtidigt blev J. prof, i komp, vid kons, i Prag men hade alltjämt sitt hem i Brünn. Hdr vid Masaryk-univ. i Brünn 1925. J. slog sent igenom som tonsättare. Hans tidigare alstring, bl. a. två operor (den ena framförd i Brünn), piano-, orgel-och körverk m. m., blev föga observerad. Åren 1896—1903 skrev han mästerverket Jeji Pastorkyna, i utlandet kallad Jenüfa, som 1904 spelades några ggr på provinsteatern i Brünn men sedan föll i glömska. Först tolv år senare, 1916, fick Jenüfa sin premiär i Prag, blev en stor succé och började sin rundvandring över all världens operascener. Under mellantiden hade ytterligare några operor tillkommit jämte kammarmusik och körkompositioner. Den sena framgången stimulerade emellertid J. till en intensiv produktion, och nu skrev han en lång rad av verk, vilka jämte Jenüfa räknas som hans förnämsta. Till dem hör ett antal operor, bl. a. Katia Ka-banova, »Den listiga räven» och »Affären Makro-poulos» (den sistn. spelad på många utländska scener), en stor festmässa (Glagolitisk mässa) och en del instrumentalverk, av vilka Sinfo-nietta blivit mest känd. J. utbildade redan tidigt en originell och avancerad harmonik (analyserad av honom själv i ett par teoretiska skrifter). Den karakteriseras av oförmedlade förbindelser mellan för varandra främmande ackord och frigörelse från den traditionella tonala kadensen, dock med bibehållande av tonalt centrum. Originell är också hans tematiska teknik, som arbetar med upprepning av små aforistiska motiv. Väsentlig är den kraftfulla, rikt varierande rytmiken och den likaledes växlingsrika orkestrala koloristiken. Den naturliga tjeckiska språkmelodin var hans stora intresse och grundvalen för hans egenartade motivbildning. I sina operor är han en utpräglad dramatiker med starkt sinne för det passionerade och tragiska och realistisk i uttrycket. Logisk och arkitektonisk uppbyggnad intresserar honom föga och ersättes av tonflödets intensiva dynamiska och emotionella utvecklingskurvor; det är också betecknande, att han står närmare den ryska musiken (t. ex. Borodin och Musorgskij) än den västerländska. Hela hans alstring färgas f. ö. av folkmusiken från hans mähriska hemtrakt; han utgav, resp, bearb. ett stort antal folkmelodier men upptog endast undantagsvis verkliga 71 dylika i sina kompositioner utan efterbildade deras tonfall. Det har påpekats, att den egenartade blandningen av primitivt folkliga och intellektuellt utstuderade element starkt påminner om Béla Bartoks konst. Scenisk musik: Sarka (1887), Påcatek Romanu (»Början av en roman»; Brünn 1894), Jeji Pastorkyna (1896—1903; Brünn 1904; Jenufa, Sthlm 1941), Osud (»ödet», 1905), Vylety Påné Brouckovy (»Herr Brouceks utflykter», i 2 d., 1914; Prag 1920), Katia Kabanova (1919—21; Brünn 1921), Lyska Bystrouska (Das schlaue Füchslein, 1921—23, Brünn 1924), Vec Makro-poulus (Die Sache M., 1923—24; Brünn 1926) och Aus einem Totenhaus (efter Dostoj evskij, 1927; Brünn 1930), alla operor. Verk för ork.: Flera sviter, symf. dikterna Sumarové dité (»Byspelmannens barn; 1912) och »Balladen om Blanik» (1920), rapsodin Taras Bulba (1918), Sinfonietta (1926), »Danser från Lach» (1928). Verk för soli, kör och ork.: Amarus (1901), Missa glagolskaja (»Festmässa», 1928) m. fl. Kammarmusik: Pianotrio (1908), violinsonat (1914), 2 stråkkvartetter (nr 1 efter Tolstojs Kreutzersonaten 1923, nr 2 1928), biåssextetten »Ungdom» (1924), Concertino för piano och 6 instrument (1925), Capriccio för piano v. h. och 7 blåsinstr. (1927). Övriga instrumentalverk: Pianosonat, pianostycken och -arr. av mähriska danser, orgelkomp. (2 d., 1884). Vokalverk: Marycka Magdönova, 70.000 o. a. komp, för manskör jämte ett antal för bl. kör och damkör (härav några med piano); sångcykeln Zäpisnik Zmizeléko (»En försvun-nens dagbok») för tenor, alt, 3 damröster och piano (1916); solosånger; flera folkvisesaml. Skrifter: »Om ackord och deras förbindelser» (tj., 1897), »Dagbok (tj., 1924) samt tidskr.-art. Litt.: M. Brod, L. J. (tj., 1924; ty. uppl. 1925); H. Holländer, L. J. and his operas (i MQ 1929); D. Miller, L. J. (1930); J. Racek, L. J.... (tj., 1938); art. av P. Stefan i Great modern composers (1938; utg. av O. Thompson). G. B. Jancourt [ganko/r], Louis Marie Eugène, fransk fagottist (1815—1900), framstående konstnär på sitt instrument, vars konstruktion han även förenklade och förbättrade; 1875 prof, vid MK i Paris. J. var under ett 30-tal år 1. fagottist i orkestrarna vid Teatro Italiano, Stora operan och Opéra-Comique i Paris. Ja'ncovich [-vitf], A u g u s t o, italiensk violinist (1878—1937), prof, vid Cons. Guiseppe Verdi i Trieste. J. var primarie i den av honom gr. Q u a r-tetto Triestino, vars övriga medlemmar voro violinisten Giuseppe Viezzoli, altviolinisten Manlio Dudovich och violoncellisten Dino Baraldi (f. 1882 11/12). Ensemblen, som an- 72