JAZZ Jausions [jaz^å'!)], Dom Paul, fransk koralforskare (1834—70), ägnade sig åt studiet av den greg. sången och representerade därvid Solesmes-skolan. J., som 1856 inträdde i benediktinorden i Solesmes, började där sina forskningar under Dom Guérangers ledning och utgav redan 1864 ett Directorium chori monastici. Dom Pothiers 1880 publ. Les mélodies grégoriennes är huvudsaki. ett resultat av J:s och Pothiers gemensamma arbete. J. lär också ha tagit initiativet till den uppförandepraxis inom koralsången på grundval av den toniska accenten, som Solesmes-skolan har genomfört. — En fört, över J:s skrifter finns i Bibliographie des Bénédic-tins de la congrégation de France (1907) och Dom Guépins nekrolog över J. i Semaine réli-gieuse de Rennes 1871. H. M-g Java ->Indien-Indonesien. Java [gava'], fr., nutida fransk sällskapsdans i tretakt och masurkarytm; i stegen närmast en variant av valsen. Ja, vi elsker dette landet, den norska nationalsången. Björnstjerne Björnson skrev dikten 1859 (tr. i Aftenbladet Vio s. å.), omarb. den 1863 (tr. i Illustreret Nyhedsblad 20/i2 s. å.) och gav den dess slutliga utformning 1869 (tr. i H. Lassen, Natur- og Folkelivsbilleder fra Norge, 1869). Melodin, av Rikard Nordraak, är trol. skriven hösten 1863; den trycktes ffg. våren 1864 och sjöngs den 17 maj 1864 vid 50-årsminnet av den norska grundlagens antagande på Eidsvoll 1814. Originalmanuskript i Oslo univ.-bibl. och Bergens offentliga bibi. Litt.: B. Björnson, Samlede digte (1926); R. Nordraak, Samlede verker (1942—44); Liv Greni, R. Nordraak (1942). Ö. G. Jazz (ordets etymologi är omtvistad), en urspr. amerikansk form av populärmusik, huvudsaki. avsedd för dans. Dess skapare äro de amer. negrerna, och i jazzen återfinnas element såväl från afrikansk primitiv musik som från anglosaxiska hymner och fransk, spansk och amerikansk folkmusik. Dess ursprung kan ledas tillbaka till sydstatsnegrernas musikaliska improvisationer vid sammankomster och fester. Efter första världskriget kommersialiserades jazzen alltmer och dess urspr. karaktär vidmakthölls huvudsakligast av negrerna, medan nöjesindustrin utnyttjade den popularitet genren ernått. Från 1920-t. löpa två parallella linjer inom jazzen: den äkta hotjazzen (->Hot) och »sweet» jazz, en mera 85 dansant och sångbar form, som flitigt odlats och efterbildats icke minst i Europa. Historia. Sydstatsnegrernas sångskatt bestod från slavtiden dels av religiösa sånger, spirituals (->Negro spirituals), med från afrik. musik hämtade karakteristiska drag — pentatonisk skala, synkoperad rytm —, dels av världsliga sånger av olika typer: arbetssånger (-^-plantation songs), ballader, dansvisor och kärlekssånger. En särskild typ av dessa är ->blues. När på 1890-t. negrernas musikaliska aktivitet började göra sig gällande i två närbesläktade arter, r a g t i m e och jazz, var det dessa element som utgjorde stommen. Medan ragtime snabbt vann stor popularitet och publicitet och fram till 1910 dominerade den amer. dansmusiken, var jazzen lokaliserad till sydstaternas nöjescentra, främst New Orleans. De små negerensembler (band), som framträdde, utnyttjade de primitiva resurser, över vilka de förfogade, till att skapa och så småningom standardisera jazzorkestern: »the reed» (klarinett), »the brass» (kornett el. trumpet och basun) och »the rhytm» (piano, slagverk, banjo el. gitarr och kontrabas el. tuba). Melodistämman spelades av kornetten, kontra-punkterad av klarinetten och basunen, medan övriga instr. skötte det taktfasta ackomp. Det för dessa första jazzband utmärkande är det improviserade spelsättet. Ofta kunde dessa musiker icke ens läsa noter, de kända marsch-, blues- el. balladmelodierna spelades utantill och fingo ett nytt rytmiskt och melodiskt innehåll allt efter exekutörens skicklighet och kynne; intresset knyter sig mindre till temat än till dess behandling. Många av jazzens främsta namn återfinnas bland dessa pionjärer: Buddy Bölden, King Oliver, Sidney Bechet, Kid Ory, W. C. Handy m. fl. Även vita ensembler, som sökte imitera neger jazzen, bildades i New Orleans, bl. a. Original Dixieland Band, som 1917 väckte sensation i New York och vars spelstil (->Dixielandstil; se även Break) gav upphov till talrika efterbildningar. Från New Orleans sökte sig neger jazzbanden ut till Amerikas storstäder, i första hand till Chicago, som under 1920-t. var ett livligt nöjescentrum, senare till New York och Europa. Samtidigt med denna överflyttning från urspr. miljö undergick jazzen och jazzbandet en genomgripande förändring. De tidigare solistiskt besatta instrumentsektionerna utökades: »the reed» till en 3-st. saxofonsektion, »the brass» till 2 el. 3 trumpeter och flera basuner. New Orleans jazzens improvisatoriska karaktär fick vika för utskrivna arr., varigenom jazzen alltmer övergick från »hot» till »sweet» el. »straight» jazz. Redan i början av 1920-t. hade jazzen blivit en kommersiell faktor av betydelse. Flera stora jazzorkestrar nådde berömmelse, först 1914 Art Hickman i San Francisco, 86