JAZZ senare bl. a. Paul Whiteman, som i sin »symfoniska» jazz väsentligt avvek från den äkta. Han har senare vunnit efterföljare, bl. a. Andre Kostelanetz och, i Europa, Jack Hylton o. a. Bland orkestrar med »sweet» dansmusik som specialitet kunna nämnas Guy Lombardo och Glenn Miller. Bland förgrundsgestalter böra nämnas Louis Armstrong, Cole Porter, Fletcher Henderson, Bennie Morton m. fl. Mot denna stil inträdde vid 1930-t:s början en reaktion, som medförde mindre ensembler och en återgång till det improviserade spelsättet, »Chicago-Dixieland-stil», medan å andra sidan en raffinerad arrangeringsteknik började utvecklas. Banbrytande blev Duke Ellington med sin ensemble, som står ouppnådd i orkest-ral jazz. Andra namn äro Don Redman och Earl Hines. Benny Goodman lanserade uttrycket swing för denna eg. ej nya typ av »hot» jazz. Efter andra världskriget kom en ny typ av jazz, be bop, som utmärkes av en intensifiering av rytmen, en rikare och mera fantasifull har-monik och större friheter för solisterna, som alltmera utnyttja instrumentens ytterregister. Försöken utanför Amerika att efterbilda jazzen ha varit talrika, men svårigheterna att tillägna sig det spec. negroida uttryckssättet ha visat sig betydande. En europeisk form av hot jazz har dock skapats, i vilken främst fr. och skand. musiker nått goda resultat. I Sverige utvecklades jazzen efter i stort sett samma mönster som i Amerika efter 1920. Flera amer. musiker gästspelade här för längre el. kortare tid, och sv. musiker reste över till Amerika för att studera musiken. Ett stort uppsving i sv. jazz kom i mitten av 1930-t., när flera utmärkta orkestrar bildades. Konserter av amer. jazzorkestrar gåvo nya impulser åt sv. jazz, och fr. o. m. Jimmie Luncefords, Duke Ellingtons och Edgar Hayes besök här (1938— 39) kan sv. jazz sägas ha trampat ur barnskorna. Sedan 1940-t. tillhöra sv. musiker de ledande i Europa, och kulmen kom 1949, då sv. jazz i ett slag erhöll världsrykte genom en sv. elitorkester som deltog i en »jazz festival» i Paris. Teknik. Jazzens rytmiska struktur vilar på kombinationen av två samtidiga schemata, det ena en pulserande grundrytm i V4 takt, det andra en rytmisk, synkoperad kontrapunkt härtill. Jazzens användning av synkopering är av konstitutiv karaktär och uppvisar en rik skala av variationer, som kan övergå till polyrytmik, i det att melodistämman tillfälligt helt frigöres från grundrytmen. — I senare typer av jazz finner man en intensifiering av grundrytmen: de vanliga 4 markerade slagen i takten ersättas i boogie-woogie av 8, i be bop av 16. De amer. negrernas musik är i stor utsträckning uppbyggd på en pentatonisk skala, och denna återfinnes ofta i jazzmusiken. Durmelo- inom jazz. Rytmtyper dier överväga, och det är endast i de europei-serade melodierna man finner mollmodus. I blues förekommer en specifikt negroid skala, med ters och septima av växlande höjd, än identiska med den tempererade skalans stora intervall, än lägre än dessa och svävande i intonationen, blue notes. Härigenom bortfaller ledtonen, och karakteristiskt är att tonikan i kadensen nås antingen från den »blue» tersen el. från undersexten. Kadenserande dominant-septimackord är därför ovanligt och ersättes med plagal kadens, altererade ackord el. non-ackord utan septima. Däremot är det typiskt för blues att den harmoniseras med följder av septimackord (»barbershop harmony»): Jazzmelodierna äro vanligen uppbyggda i tvådelad form i satser om 16 el. 32 takter (blues i 12 takter), en verse och en chorus (refräng). Litt.: C. Austin, Jazz (i ML 1925); H. Panas-sié, Le jazz hot (1934; eng. uppl. 1936); H. Schleman, Rhytm on record (1936); S. M. Kristensen, Hvad jazz er (1938); B. Goodman & I. Kolodin, The kingdom of jazz (1939); W. Hob-son, American jazz music (1939); F. Ramsay & C. E. Smith, Jazz men (1939); Jazz. Historia, teknik, utövare, utg. av N. Hellström (1940); L. Harap, The case for hot jazz (i MQ 1941); O. Lington, Jazz skal der til (s. å.); H. Panassié, The real jazz (1942; fr. uppl. 1946); C. E. Smith, The jazz record book (1942); H. Panassié, Histoire des disques. Swing... (1944); dens., Les rois du jazz (2 bd, s. å.); A. McCarthy, The trumpet in jazz (1945); P. Noble, Transatlantic jazz... (s. å.); H. Panassié, La musique de jazz et le swing (1945; da. uppl. 1944; sv. uppl. 1945); T. Rosenkrantz, Jazz profiles (s. å.); A. Schwaninger, Swing discographie (s. å.); Kirsten Bang, Jazz som Kulturfaenomen (i DMT 1946); R. Blesh, Shining trumpets. A history of jazz (s. å.); D. Dexter, Jazz cavalcade. The inside story of jazz (s. å.); R. Goffin, Jazz. From congo to swing (1946; fr. rev. uppl. 1948); 87 88