JENSEN, CAROLINE Ludvig Irgens Jensen. pianostycken, däribl. en sonat op. 25, en svit op. 8, Wanderbilder op. 17, Idyllen op. 43 m. fl. Litt.: A. Niggli, A. J. (1900); G. Schweizer, Das Liedschaffen A. J:s (1933). J:s broder, violinisten och tonsättaren Gustav J. (1843—95), var elev av bl. a. Dehn och Joachim och verkade från 1872 som prof, i kontrapunkt vid MK i Köln. Hans komp, omfatta en symf. B-dur o. a. ork.-verk, kammarmusik, pianostycken m. m. G. P. Jensen, Caroline Schy tte,->Schytte-Jensen. Jensen, Folmer Johannesen, dansk pianist (f. 1902 8/i2), uppskattad kammarmusikspelare och ackompanjatör. Elev av A. Orth deb. J. 1923 i Khmn och är sedan 1926 fast anställd i dansk radio. Jensen, Hans, violinist (f. 1902 8/i0), sedan 1930 anställd i Konsertfören. i Sthlm. J. har stud, för Sevcik i Prag och har framträtt solistiskt i Sverige (i Konsertfören. i Sthlm ffg. 1932) och utomlands; var 1938—39 medlem av Stiftelsen Malmö konserthus ork. Jensen, Louis, dansk violoncellist (f. 1882 14/0), en av de förnämligaste kammarmusikspelarna i Danmark. J. är elev av E. Höeberg men i väsentlig grad autodidakt. Han har varit medlem av Fini Henriques’ och Thorvald Nielsens kvartetter samt Agnes Adler-trioen och har under senare år haft en egen stråkkvartett tills, m. Katty Bloch och Leo Hansen (violin), Gunnar Frederiksen (altviolin). J. behärskar särsk. den klassiska stilen och har dessutom odlat barockmusik; spelar även viola da gamba. Gästade Sverige ffg. 1918. Er-l Jensen, Ludvig Paul Irgens, norsk tonsättare (f. 1894 13/4), en av landets främsta. J. är en särpräglad begåvning, oberoende av moderiktningarna utan att därför vara reaktionär. Hos honom sammansmälter norsk melodik med en formkonst, som till sitt väsen är barockens polyfona; hans musik är innerlig med utgångspunkt från djup inlevelse, klassisk till sitt andliga innehåll och personlig i utformningen. — LMA 1947. Efter filologiska stud, övergick J. till musiken och utbildade sig till pianist för bl. a. C. Johnsen och K. Nissen. Åren 1920—21 stud, han i Paris och senare i Tyskland och Frankrike men är huvudsaki. autodidakt. — Som tonsättare deb. han med ett antal sånger 1920 och hade sitt konstnärliga genombrott med violinsonaten 1924. I denna visade han redan de karakteristiska dragen i sin konst: lyrisk naturkänsla och grubbeltyngt sökande i förening med rikt utbildad formgivning och polyfon linj ef öring. Samma drag återfinnas i hans främsta arbeten, Passacaglia för ork. (1926) och den dramatiska symf. Heimferd, prisbelönad i kompositionstävlingen vid Olavs-jubileet i Trondheim 1930. Den förra visar i sin säkra kontrapunktik, rena stämföring och logiska konstruktion tonsättarens förtrogenhet med klassikerna; den senare, räknad som ett av nyare norsk tonkonsts främsta alster, är på samma gång ädel till hållningen och djup till sitt innehåll. Heimferd uppf. först 1937 och om-arb. därefter till ett slags symf. opera (uppf. Oslo 1947). I kompositionstävlingen vid Oslo stads 900-årsjubileum 1950 segrade han med var.-verket för ork. och manskör Canto d’o-maggio (Det er vår egen by; N. C. Vogt). I sina kör- och solosånger utvecklar J. sitt sensibla temperaments hela register och visar samtidigt en fin förståelse för diktarnas intentioner. Som ex. kan nämnas musiken till Inger Hagerups krigsdikt De brente våre gårder. — J. är medl. av statens musikstipendiekommitté. Verk: Den symf. operan Heimferd (O. Gull-vaag; 1930; 1937; omarb. 1947; Oslo sistn. år); Symfoni nr 1 d-moll (1943; 1946), Variationer og fuge (1925; 1926; omarb. 1934 med ny titel: Tema con variazioni), Passacaglia (1926; 1929), svit ur musiken till H. Kincks Driftekaren (1939); Der Gott und die Bajadere (Goethe) för kör och ork. (1932; 1935); för bl. kör: Rosa (Aukrust; 1935), Under korset, Skrifte, Pinse, Kirken, Kom due hit och Den klare sol (samtl. till text av Zwilgmeyer; 1935), De brente våre 95 Tryckt 16/? 51 96