JOHAN III nat kvarleva ända in i våra dagar endast i vissa avskilda trakter. Utanför Europa påträffas joddling i Afrika (bland pygméer, buschmän och hottentotter), på Söderhavsöarna, i n. v. Asien, Afganistan, Kaukasus och annorstädes. I Europa är joddling utbredd framför allt bland befolkningen i alptrakterna i Övre Österrike, Bayern och Schweiz och uppvisar här olika historiska stilskikt, vilkas yngsta exponent är den numera täml. allmänt förhärskande typen med 3/4-takt, två fyrtaktsgrupper och den ständiga växlingen mellan tonika och dominant. I joddlingen ingående element påträffas dock även t. ex. i Rumäniens och Polens folkmusik. Betr, joddlingens ursprung gå åsikterna bland forskarna isär. Man vill dels härleda denna sångart från den vokala efterhärmningen av övertonsblåsandet på naturblåsinstr. (barktrumpet, panflöjt), dels sätta den i samband med de gamla medelhavskulturerna el. med de gamla eurasiska herdefolkens vandringar. Litt.: A. Tobler, Kühreihen oder Kühreigen, Jodel und Jodellied in Appenzell (1891); J. Pom-mer, 444 Jodler aus Steiermark (1901); R. Ho-henemser, Über die Volksmusik in den deut-schen Alpländern (i SIMG 1909/10); E. M. von Hornbostel, Die Entstehung des Jodelns (i Bas-ler Kongressbericht 1924); G. Kotek, Der Jodler in den österreichischen Alpen (i Beethoven-Kongressbericht 1927); W. Sichardt, Der alpen-ländische Jodler ... (1939). E. E. Johan III, svensk konung (1537—92), sökte alltifrån sitt trontillträde (1569) personligen ingripa som reformator på det svenska gudstjänstlivets område. Bakom Johan IILs liturgiska strävanden låg otvivelaktigt en ärlig avsikt att tjäna kyrka och gudstjänstliv, men förloppet av denna reformverksamhet kom att gestalta sig till ett av de mest tragiska kapitlen i svensk kyrkoutveckling. Johan III såg som sin liturgiska uppgift att för svenska kyrkan skapa en medelväg mellan den vidskepelse, som ansågs komma till uttryck i romersk mässordning, och den profa-neitet, som under reformationens täckmantel kommit att vidlåda vårt dåtida gudstjänstliv. Är 1575 utfärdade Johan III Nova Ordinan-tia Ecclesiastica (Nya Kyrkoordningen), vilken antogs vid ett kyrkomöte i Sthlm s. å. Här framlägger konungen ett på vidsträckt beläsenhet och djup inlevelse i gudstjänstens väsen gr. program för gudstjänstfirandet. Trots anknytning till kyrkofäderna och till medeltida tradition faller kyrkoordningen dogmatiskt inom den evang.-luth. bekännelsens ram. Är 1576 följdes ordinan tian av Liturgia sue-canae ecclesiae catholicae et orthodoxae con-formis (Den svenska kyrkans liturgi i överensstämmelse med den katolska och ortodoxa), efter sitt röda sammetsband kallad »Röda bo 111 ken», oftast benämnd endast »Liturgin». Denna gudstjänstordning väckte förbittrat motstånd hos de ortodoxa lutheranerna, men konungen genomdrev med alla till buds stående medel liturgins införande. Landet kastades härigenom in i en allvarlig kris, kulminerande vid Johans död 1592. Vid Uppsala möte 1593 kom det till öppen uppgörelse mellan liturgins anhängare och oppositionspartiet, vilket avgick med segern. Johan IH:s ordinantia och liturgi förkastades, den senare »såsom i alle måtte vidskeplig och i själva grunden alldeles likformig med den påviska mässan... och såsom en port och ingång till annan påvisk, gruvelig villfarelse». Ett studium av ordinantian och liturgin visar, att samtidens hårda dom icke kan motiveras med utgångspunkt från själva dokumentens avfattning. Liturgin har otvivelaktigt stora förtjänster. Det som i dess utformning väckte den största anstöten var, att konungen i sin mässordning upptagit en stor del av den romerska mässkanon (->Canon missae) och omarbetat den i överensstämmelse med evangelisk nattvardsuppfattning. Häri trodde man sig se ett försök att på en bakväg återinföra mässofferstanken i sv. gudstjänstliv. Denna misstanke låg nära till hands för samtiden, då Johan III inlett förhandlingar med påven och tidvis understött rekatoliceringssträvanden i landet. I denna vacklande hållning till påvemakten vid en tid, då motreformationens verkningar började bli alltmer uppenbara i Europa, röjde konungen bristande politiskt omdöme med hänsyn till landets läge. Litt.: O. Quensel, Bidrag till svenska liturgiens historia (1890; texten i bd 2, bil. 2); Johan IILs liturgi, ånyo utgiven av C. Kihlén (1910); E. E. Yelverton, The mass in Sweden (1920); Y. Brilioth, Nattvarden i evangeliskt gudstjänstliv (1926); Hj. Holmquist, Reformationstidevarvet 1521—1611 (bd 3 av Svenska kyrkans historia, 1933); H. Cnattingius, Uppsala möte 1593 (1943); C.-A. Moberg, Die litur-gischen Hymnen in Schweden 1 (1947). R. S. Johan IV (Joäo), konung av Portugal (1604—56), var en utmärkt musiker och stor musikvän. Hans bibliotek i Lissabon, förstört vid jordbävningen 1755, innehöll en stor mängd musikalier (katalog 1649; utg. i facs.-tr. 1874—76 av J. de Vascon-cellos; kommentar och register 1905). J. skrev Defensa de la musica moderna contra la errada opinion del Obispo Cyrillo Franco (1649; it. uppl. 1650? och 66) och Respuestas å las dudas que se pusieron d la missa Panis quem ego dabo de Palestrina (1654; it. uppl. 1655) samt kyrkomusik, av vilken endast några få vokalverk finnas bevarade. — Nytr. av Crux fidelis ... 1935 och 38. Litt.: J. de Vasconcellos, Ensajo critico sobre o catalogo del rey D. Joäo IV (1873). I. S. 112