JOHNSSON André Jolivet. Johnsson, Bengt Gustaf, dansk pianist och musikhistoriker, på fädernet av svensk härkomst (f. 192117/7), en av Danmarks främsta yngre pianister, känd särsk. för sina tolkningar av N. V. Bentzons klaververk. Efter stud, för J. P. Larsen, Viderö, Giese-king o. a. samt vid MK i Khmn (org.-ex. 1945) och univ. där (mag. art. 1947) var J. 1947—49 pianolärare vid Det fynske musikkons, i Odense och därefter vid statsseminariet Emdrupborg i Khmn. Hans debut i Khmn 1944 följdes av konserter i sv. radio och Malmö 1948 samt i Norge, Schweiz och Tyskland. — Skr.: Studie over J. S. Bach’s Schemelli-lieder (i DMT 1946), Dansk musikvidenskab (i STM 1948), Chopins klaver-musik ... (1949), Musikkens stilarter (1950). Å.B. Johnsson, Johannes Emil, finländsk körledare och violinist (f. 1901 10/3), verksam i Hfors och sedan 1926 dirigent för föreningen Brages kör, föreningens ordf. 1950; från 1937 ordf, i Helsingfors svenska sångarförbund. G. D. Jo'jkning, lapska juoikos, kallas det bland lapparna säregna sångsättet, vars karaktär visar många drag av stor ålderdomlighet (->Lapsk musik). Jola'ntha, opera i 1 akt. Musik av P. Tjajkovskij till text av M. Tjajkovskij efter H. Hertz’ drama Kong Renés Dat-ter. — Uppförd ffg.: Petersburg 1892; Sthlm 1893; Khmn s. å.; Hfors 1917; Gbg 1926. — Huvudroller: Jolantha (sopran), konung René (bas), greve Vaudemont (tenor), hertig Robert av Burgund (baryton). Jolivet fsålive'], André, fransk tonsättare (f. 1905 8/8), en till sin inriktning ganska radikal kompositör, som år 1936 var med om att bilda gruppen L a ->J eune Franc e. Under sina stud, i harmonilära och kontrapunkt för Le Flem visade J. sig snart nog så experimentellt lagd, att denne överlät hans vidare utbildning åt den radikale Varèse. I presskommentarerna kring La Jeune France karakteriserades han ibland som gruppens »vilde», emedan han anknöt till primitiva föreställningar och åsyftade att återge musiken dess karaktär av magisk besvärjelsekonst, som t. ex. i pianosviten Mana (1935). Efter att under 1930-t. ha odlat sitt »magiska» tonspråk drevs han av kriget och dess prövningar att modifiera sin atonalism och eftersträva en mera direkt mänsklig kontakt i sin musik. Denna förändring kan spåras redan i den sångsvit han skrev efter Frankrikes nederlag 1940: Les trois complaintes du soldat. Verk: Operabuffan Dolorès ou le miracle de la femme laide (1942; Paris radio 1947), baletterna Le cercle enchanté (1939), Guignol et Pandore (1943; Paris 1944; även ork.-svit), L’in-connu (Paris 1950), radiolegenderna La queste de Lancelot (1935), Le livré de Christophe Co-lomb (P. Claudel; 1946), Hélène et Faust (1949) o. a. scenmusik. — Ork.-verk: Andante för stråkork. (1935), Danse incantatoire för stor ork. m. två ondes Martenot (1936), preludiet Cosmo-gonie (1938), Cinq danses rituelles (1939; svit ur förstn. baletten), Symphonie de danses (1940), Psyché (1946), kons, för ondes Martenot och ork. (1947), Concertino för trumpet, stråkork. och piano (1948), kons, för flöjt och stråkork. (1949); mässa för röst, orgel och tamburin (1940), kantaten La tentation dernière för recitatörer, talkör, sångkör och ork. (1941), Trois chants des hommes för baryton och stor ork. (1937), Kyrie för bl. kör a cap. (1938), Poèmes pour 1’enfant för en sångstämma och 11 instrument (s. å.), Les trois complaintes du soldat för röst och piano el. ork. (1940) o. a. vokalmusik; stråkkvartett (1934), svit för stråktrio (1930), Nocturne för violoncell och piano (1943), Concertino för trumpet och piano (1948), Chant de Linos for flöjt, violin, viola, violoncell och harpa (1944; även för flöjt och piano), Sérénade för blåsarkvintett (1945) o. a. 123 124