JOMMELLI kammarmusik; pianosonat (1945), Étude sur des modes antiques (1944) m. fl. pianoverk; Cinq incantations för soloflöjt (1936) o. a. Litt.: P. Landormy, La musique fran^aise après Debussy (1943); Kajsa Rootzén, »La Jeune France» (i Musikvärlden 1946); G. Michel, A. J. Essai sur un système esthétique musical (i RM 1947); verkfört, i Polyphonie, cahier 5 (1949). K. R-n Jolson [dgå^sn], Al (eg. Asa Yoel-son), amerikansk varietéartist och sångare (1886—1950), ett av den tidigare ljudfilmens populäraste namn. J. vann från 1927 snabbt en enorm popularitet över hela världen som framställare av huvudrollerna i ljudfilmerna The jazz singer (Jazzsångaren), där han bl. a. sjöng Dirty hands, dirty face och Mammy, och The singing fool (Den sjungande narren) med en av våra dagars största succémelodier, Sonny boy. Ledde från 1947 egna radioprogram i NBC i New York. Jomme'lli el. Jomelli, N i c o 1 a (Niccold), italiensk tonsättare (1714 10/9—1774 25/8), från mitten av 1750-t. erkänd som den italienska operans mest begåvade tonsättare och stundom benämnd den italienske Gluck; även berömd kyrkomusiker. Jommelli stud, från 16-årsåldern under Du-rante i Neapel och längre fram för Leo och Feo. Efter att ha gjort sina lärospån som tonsättare med några baletter och kantater deb. han som musikdramatiker 1737 i Neapel under pseud. Valentini med buffan L’errore amoroso och vann omedelbart gehör hos publiken. Han skrev redan året därpå dramat Odoardo och gjorde 1740—41 lycka i Rom med sina bägge operor Ricimero, re dei Goti och Astianatte. Hans besök i Bologna 1741, där man spelade hans Ezio, förknippades med en önskan från hans sida att hos padre Martini öka sitt musikaliska vetande. Men studietiden hos den lärde teoretikern varade icke länge, ty redan s. å. (1741) befann sig Jommelli i Venedig, där han slog igenom med operan Merope och utnämndes till ledare för Scuola deglTncurabili. Mot slutet av 1740-t. var han också berömd utöver Italiens gränser och hyllades bl. a. 1749 i Wien efter uppförandet av La Didone abbandonata (urspr. tonsatt för Rom 1747). S. å. (1749) blev han 2. körledare vid S. Pietro i Rom och trädde slutl. 1753 i tjänst hos storhertigen av Württemberg som kompositör och kapellm. vid operascenerna i Stuttgart och Ludwigsburg. Jommellis vistelse i Tyskland fram till 1769 blev avgörande för hans senare konstnärliga utveckling. Som lärjunge till Leo tillhörde han visserligen från ungdomen den mera seriöst betonade falangen av tidevarvets kompositörer i den galanta neapolitanska stilen. Under 125 Niccolö Jommelli. Tysklandsåren utmodellerade han emellertid på allvar en personlig egenart. Mannheimarnas inflytande kan spåras i en gedignare orkestersats och bruket av orkestercrescendot. Från den franska operan i Rameaus anda tog han även starka intryck; han var en av de första, som i den it. serian införde det ackompanjerade recitativet, och han införlivade småningom också den franska korsatsen med sin dramatiska teknik. Grunddraget i hans utrustning som musiker förblev en förtätad dramatiskt-lyrisk innerlighet. Sedan operan i Stuttgart 1769 indragits återvände Jommelli till sitt hemland men möttes där icke längre med samma beundran som i tidigare år. Metastasio, med vilken han knutit vänskap under besök i Wien, hade långt tidigare förgäves varnat honom för att släppa det lätta it. greppet i sina operor. Och när han nu ånyo framträdde inför sina landsmän med operan Armida abbandonata (Neapel 1770), funno de honom för tung och anmärkte på bristen av melodier i hans musik. Två senare operor hade ännu mindre framgång. Jommellis dramatiska produktion omfattar ett 60-tal verk. Till hans berömdaste arbeten för kyrkobruk hör ett Miserere (1774). Han skrev även bl. a. oratorierna Isacco, Betulia liberata, S. Elena al Calvario, La nativitå di Maria vergine, kantater o. a. kyrkliga körverk. Operor (u. n.): Demofoonte (Padua 1743), Don Trastullo (Rom 1746), Cajo Mario (Rom s. å.), Artaserse (Rom 1749), Demetrio, re di Siria (Parma 1750), LTfigenia (Rom 1751), At-tilio Regolo (Rom 1753), Pelope (Stuttgart 1755), Enea in Lazio (Stuttgart s. å.), L’Olim-piade (Stuttgart 1761), Il Vologeso (Ludwigs- 126