JUDISK MUSIK Notex. 3. en centralton el. ett centralmotiv, till vilket vid behov (i mångstaviga ord) tilläggstoner fogas. Hela accentsystemet överfördes urspr. muntligt från generation till generation. Tidigt förekom även en teckengivning med handen och pekfingret (cheironomi) till stöd för minnet, vilken fortlevde i Europa till omkr. 1100 och ännu brukas hos judarna i Jemen. De skrivna tecknen fixerades i nuv. form av Aron ben Ascher från Tiberias under 800-t. (tibiriensiskt system). Två andra system, det palestinensiska och det babyloniska, äro endast delvis kända. Äldre tonskalor kunna utläsas ur bevarade modi, vilkas antal i biblisk tid sannolikt varit ännu mera omfattande. Äldre modala temata uppvisa i regel tetra-kordisk, resp, pentakordisk struktur. Senare temata överstiga icke det tonomfång, som an-gives i notex. 2. Egendomligt för modi 9, 12 och 13 är, att lilla tersen förekommer i st. f. den stora i den högre liggande oktaven. Antagandet att denna förändring skulle bero därpå, att olika skaltyper sammanförts i ett och samma modus, stämmer illa överens med det faktum, att dessa modi urspr. och ännu, allt-jämt ofta föredragas av lekmän utan teoretisk underbyggnad. Troligare är, att lilla tersen förekommer som eftergift för en vokalteknisk svårighet att frambringa den högre tonen. De judiska skalorna begagnade sig av fjärdedels-ton-intervaller, som f. ö. ännu på många håll äro i bruk. I notex. 3 ges tre dechiffreringar av Gen. 1:2, den hebreiska texten läses från höger, notex., med texten omskriven med lat. bokstäver, som vanligt. Bönemodus. Bönens modi begagna sig av ett större tonomfång och en rikare kolorering än kantilla-tionen. Föreläsningen ur Bibeln avser ju i första hand att vara didaktisk, men bönen är hjärtats, inspirationens, fantasins uttrycksmedel. De i notex. 2 sammanförda skalorna ha dels dur-, dels mollkaraktär (modern dur och moll intränger i den judiska musiken först efter längre kontakt med Västeuropa). Genuin judisk musik uppfattar dur och moll ingalunda ss. de eur. folken, näml, som uttryck för glädje och sorg. Moll är uttryck för bön, hängivelse, liksom dur innebär bekännelse, sanning, oavsett om glädje el. förtvivlan tjänstgöra som incitament. Dessa emotioner tolkas i den melodiska linjen och — senare— genom rytmiska valörer. Notex. 4. Rytm. Fast musikalisk rytm ansågs i gammal tid innebära ett element av sensualitet och förekom därför endast i dans- och kärleksvisor. Först under den arabiska tiden i Spanien (711 —1400-t.) får rytmen inträde i synagogan. Impulsen utgick från arab, håll och gav upphov till en rik och omfattande metrisk synagogai poesi och rytmisk liturgisk musik. Även sedan invändningar gjorts mot bruket av arab, versmått fortlevde den rytmiska sången och spred sig över till Levanten och Nordafrika men icke till judarna i Jemen, trots att de levde i grannskap till araberna. Samtidigt fortsatte dock det modala sångsättet att florera och paradoxalt nog förekom, att metrisk poesi, avsedd att föredras till rytmisk musik, i stället utfördes i modal form, så t. ex. i de annars under arabiskt inflytande stående synagogorna i Syrien. Mot poesi och rytmisk musik uttalade sig den spansk-egyptiske filosofen Maimonides (1135— 1204). Den spansk-judiska rytmiserade musiken gav även i Frankrike upphov till en liknande utveckling. Mest känd är poeten Eleasar Kalir (omkr. 900?). Samma företeelse observeras även i de tyska judarnas andliga sång. Från 1000-t. börjar sålunda den tyska musiken influera den synagogala sången, och på 1500-t. uttränga dur och moll de gamla skalorna. Från 1300-t. förmärkes samma utveckling i Östeuropa, dit invandrande tyska judar förde med sig sin tysk-påverkade religiösa musik. Medan den slutl. utvecklingen i Väst- och Centraleuropa leder 145 146