JUDISK MUSIK Chassidismen, gr. av en lekman, I. Baal Schem Tow, förk. »Bescht», i Ukraina, är en folklig rörelse, inriktad på det känslomässiga och på glädjemomenten i gudstjänsten, och står i motsats till den intel-lektualistiska rabbinismen. Chassidismen har påverkat den judiska musiken på ett märkligt sätt. Den har legitimerat den religiösa dansen och i samband därmed infört intrikata rytmer (synkopering) och snabba tempi i liturgisk sång, men därjämte även drömmeri och en spec., sentimental lyrik. Visornas material tages från bönemodi o. a. orientaliska källor (mest på skalorna 6 och 13), men även från omgivningens marsch- och dansto-ner. Formen är dels modal (för solosång), dels symmetrisk-rytmisk (allsång). Rörelsen delade sig i två grenar: »Bescht»-gruppen och »Chabad»-gruppen. Den senare utvecklade på grund av sin tro, att själen endast i etapper kan uppstiga till Gud, ett eget musikaliskt schema för sina sånger: 1. hisch-tapchut hanefesch, själens ödmjuka försök att resa sig — adagio, 2. hitoFrut, andlig resning — con moto, 3. hitpa'alut, besuttet framåtsträvande — accelerando, 4. d'wekut, förening med Gud — andante, 5. hitlahawut, extas — allegro (vivace) samt 6. hitpaschtut hagaschmiut, befrielse från kroppen — allegro. Chassidismen har skapat sina egna mel. och endast i mindre omfattning begagnat de traditionella. Till den numera nästan utdöda rörelsens främsta tonsättare räknas J. Finesinger, H. Tolcyner, J. S. Margowsky, Lewi-Jizchak, Schneur Salman och Dovidl Talno. USA-synagogan. Den amer. liturgiska sången uppvisar samma utveckling som tidigare den tyska. De kantorer, som uppehålla den gamla kulturen (som J. Rosenblatt, M. Herschmann, M. Kousevitz-ky), härstamma i allmänhet från Europa och ha lika litet som de i Amerika infödda kantorerna främjat en ny utveckling. Tvärtom ha de i många fall i stället gett efter för vulgär-musiken. År 1948 har dock i New York instiftats ett inst. för utbildning av kantorer, som möjl. kan påverka den framtida utvecklingen i en anda av konstnärligt ansvar. Ansträngningar att åstadkomma en dylik institution vid univ. i Jerusalem ha hittills icke krönts med framgång. Bland amer. synagogalkompositörer märkas A. Kaiser, E. Stark, E. Bloch, L. Sa-minsky, J. Weinberg, J. Achron, A. W. Binder, I. Goldfarb, H. Schalit, Z. Zilberts och I. Freed. Folk- och konstvisa. Juden i förskingringen bär alltid med sig ett i ordets fulla bemärkelse levande minne 151 av Jerusalem och dess tempel. Därför lyckades judarna under 1900 års blodig exilhistoria bibehålla den individuella atmosfär, som kännetecknar ett folk med eget land, och därvid skapa resp, vidareutveckla en egen folk- och konstvisa. Folkvisans stilhistoria är praktiskt taget densamma som den kantorala sångens. Bibel- och bönemodala motiv (jfr skalorna i notex. 2) bilda utgångspunkten, dock med den skillnaden, att rytmen spelar en mycket större roll inom denna genre, då de flesta visorna föredrogos under dans. Men ju längre visan utvecklades inom ett bestämt geografiskt område, desto lättare upptog den omgivningens stilelement och anda. Av gängse folkvisetyper må anföras sånger för hemmet (sabbat, fester, spec. påsk), s. k. Elija-sånger, kärleks- och bröllopssånger, naturlyrik, ballader och humoresker. Dessa sånger ha tidigast utvecklats i Orienten. Delvis bevarade från 900-t., ha de dock blomstrat mycket tidigare. En synnerligen sångrik period upplevde Jemen under 15- och 1600-t. I detta sammanhang må särsk. framhållas de s. k. Ladino-sångerna, som tillkommo i Nordafrika, på Balkan och i Turkiet genom från Spanien år 1492 utdrivna judar. De äro dels religiösa, dels världsliga visor av orientalisk karaktär. Flertalet utgöras av episka romanser, kärleks- och bröllopssånger. Frankrike och främst Tyskland utvecklade sånger utanför synagogan i huvudsak efter tysk musikalisk modell. Till innehållet överensstämma de med de förut nämnda grupperna. Sedan 1500-t. läggas därtill skildringar av de förföljelser, som övergått judarna, jämte beskrivningar av personliga olyckor. Den första saml. härav var E.-H. Kirchhains Simchath Hannefesch (»Själens glädje»), tr. 1727. Det viktigaste bidraget till den judiska visan kommer dock från Östeuropa, där sången, trots sin uppblandning med slaviska element, alltid bibehållit sin egen distinktion, sin folkkaraktär. Vid sidan om hebreiskan är huvudspråket jiddisch. De östeuropeiska judarnas egenartade livsförhållanden ge eko i särsk. typer av sånger: den avskydda tjänstgöringen i ryska armén, det tidiga giftermålet, den världsfrämmande bibelstuderande maken, oftast försörjd av hustrun, alla ha givit upphov till olika sångtyper. Även den långsamt inbrytande »upplysningen» (Haskala) med religiösa slitningar makarna emellan är temat för vissa sånger. Tonen blir ljusare i de religiöst-etiska och reli-giöst-nationella sångerna och stegras ytterligare i de humoristiska och sarkastiska visorna. Först under de senaste årtiondena, under intryck av strävandena att återvända till jorden, ha natursånger spirat fram. Anmärkningsvärd är vidare en av chassidismen omhuldad typ: den extatiska visan utan ord. Såväl allvarliga som humoristiska sånger begagna med förkärlek bibel- och bönemodi, dels 152